Livet går vidare!
Ja fyra dagar har gått sen min älskade Indra fick gå vidare för att springa på regnbågsbron. Det är en enorm sorg, men det går längre och länge mellan gråttillfällena.
Jag kan liksom inte värja mig mot de jobbiga känslorna. Jag har haft en hel del babyblues, har känt mig ledsen och deppig sen lillen föddes. Har inte känt den stora lyckan jag trodde jag skulle känna och får jättedåligt samvete över det, särskilt som vi kämpat så för att få honom i våra liv. När jag faktiskt började känna mig lite gladare, som att jag skulle kunna hantera rädslan över det nya ansvaret, kom sorgen över hunden. Det är svårt att hantera sorgen över hunden när livet inte kändes tipptopp innan. Och jag kan inte riktigt hantera babybluesen när sorgen kommer över mig med jänna mellanrum.
I morgon ska jag till min psykolog. Det ska bli så skönt. Min stora skräck har hela graviditeten varit förlossningsdepression. Jag känner inte att det är det jag har, men jag längtar efter att få vräka ur mig alla känslor och tankar, vilket jag hoppas ska hjälpa så att det inte utvecklas till något värre.
Jag hoppas att min lilla pojke ska hjälpa mig att fokusera på ett nytt skede i livet, att jag ska kunna se det som något positivt och inte bara se det som jag förlorat.
Händelserikt. Dag 722.
Har haft ett tugnt senaste dygn. Igår hade jag uppblåst mage, jag mådde illa, jag frös och på kvällen fick jag ordentliga sammandragningar och värk i äggstockarna. Ringde sjukvårdsupplysningen som bara sa att jag fick känna om det blev "olidligt". Svårt att avgöra tycker jag. Jag är ju som sagt var inte så bra på att lyssna på min kropp!
Jag gick och la mig, men snart började det spänna i magen, den var som en ballong. Jag blev lite rädd och ledsen. Jag tittade i papprena från CvL om överstimulering och det var lite för många punkter som stämde för att jag skulle känna mig lugn. Därför kändes det klokast att kolla upp det, om så bara för att utesluta att det var farligt!
Därför åkte vi till sjukhuset och blev väl omhändertagna. De tog massa blodprover och läkaren gjorde en gynundersökning med VUL. Och allt var ok. Lite vätska och lite svullna äggstockar, men inte "farligt". Så jag fick åka hem igen, vilket var jätteskönt! Nu kan jag koppla av och inte behöva oroa mig längre! Har fortfarande lite ont, men är inte rädd längre!
Men nu känner jag mig ledsen och deppig. Inte så att jag har tappat tron på att det ska fungera, men det är så otroligt frustrerande att leva i denna ovisshet, jag bli galen!!!! Jag vill hellre veta nu om det inte blivit något för då kan jag gå vidare och fokusera på fortsättningen! Och det går inte att låta bli att tänka på det, fokusera på annat när kroppen hela tiden påminner mig om vad jag gått igenom!
Jag har hållit humöret uppe hela tiden, så det är väl inte konstigt att tårarna till slut kommer. Ska ta en mysdag med film och kura i soffan!
Jag gick och la mig, men snart började det spänna i magen, den var som en ballong. Jag blev lite rädd och ledsen. Jag tittade i papprena från CvL om överstimulering och det var lite för många punkter som stämde för att jag skulle känna mig lugn. Därför kändes det klokast att kolla upp det, om så bara för att utesluta att det var farligt!
Därför åkte vi till sjukhuset och blev väl omhändertagna. De tog massa blodprover och läkaren gjorde en gynundersökning med VUL. Och allt var ok. Lite vätska och lite svullna äggstockar, men inte "farligt". Så jag fick åka hem igen, vilket var jätteskönt! Nu kan jag koppla av och inte behöva oroa mig längre! Har fortfarande lite ont, men är inte rädd längre!
Men nu känner jag mig ledsen och deppig. Inte så att jag har tappat tron på att det ska fungera, men det är så otroligt frustrerande att leva i denna ovisshet, jag bli galen!!!! Jag vill hellre veta nu om det inte blivit något för då kan jag gå vidare och fokusera på fortsättningen! Och det går inte att låta bli att tänka på det, fokusera på annat när kroppen hela tiden påminner mig om vad jag gått igenom!
Jag har hållit humöret uppe hela tiden, så det är väl inte konstigt att tårarna till slut kommer. Ska ta en mysdag med film och kura i soffan!
Oro. Dag 638.
Mer och mer börjar jag inse och ställa in mig på att det kommer att bli IVF för oss nu i höst. Hoppet att det ska gå på naturlig väg har hela tiden funnits, men nu är det bara en månad kvar, så chansen är nästintill minimal.
Jag känner mig inte orolig för IVF, jag är säkert på att det kommer bli bra. Men en sak är jag orolig för! Jag har genom livet haft lätt för att hamna i depressioner och dessa tar sig alltid uttryck i att jag tror mig inte klara av skola eller jobb. Och jag är superrädd för att sprutorna ska göra mig känslig och att det då ska hända något på jobbet som jag inte tror mig klara av och att jag då ska bryta ihop och inte vilja göra någonting!
Men jag får väl förebereda mig ordentligt och är jag beredd på att det kan komma kan jag kanske identifiera känslorna innan de tar över. Jag har en psykolog som jag går till, inte så ofta nu för tiden, men jag får väl se till att boka in täta besök under dessa veckor. Och hitta på många roliga saker. OCH, inte att förglömma, involvera mina underbara kollegor som vet precis vad jag går igenom, och faktiskt låta dem styra skutan under denna tid.
Nog ska det gå!
Jag känner mig inte orolig för IVF, jag är säkert på att det kommer bli bra. Men en sak är jag orolig för! Jag har genom livet haft lätt för att hamna i depressioner och dessa tar sig alltid uttryck i att jag tror mig inte klara av skola eller jobb. Och jag är superrädd för att sprutorna ska göra mig känslig och att det då ska hända något på jobbet som jag inte tror mig klara av och att jag då ska bryta ihop och inte vilja göra någonting!
Men jag får väl förebereda mig ordentligt och är jag beredd på att det kan komma kan jag kanske identifiera känslorna innan de tar över. Jag har en psykolog som jag går till, inte så ofta nu för tiden, men jag får väl se till att boka in täta besök under dessa veckor. Och hitta på många roliga saker. OCH, inte att förglömma, involvera mina underbara kollegor som vet precis vad jag går igenom, och faktiskt låta dem styra skutan under denna tid.
Nog ska det gå!
Kropp och knopp. Fortfarande dag 598.
När jag var ca 10 år gammal och kom i puberteten brukade jag läsa tidningen Kamratposten. Där fanns en sida som hette "Kropp och knopp". Det var där man lärde sig allt om mens, kyssar, sex och barntillverkning. Den läste man mycket ingående och allt var väldigt spännande.
Den här helgen var jag ute med en kompis och dansade. Jag fick en hel del komplimanger för min kropp och jag kände att jag reagerade väldigt starkt på detta! Efteråt funderade jag på varför jag blev så otroligt glad och jag har kommit fram till detta.
Jag är så arg och förbannat besviken på min kropp! Jag har alltid tyckt att jag är lite för tjock och ALLTID velat gå ner i vikt. Men inte nog med det, nu sviker den mig på det viktigaste sättet en kropp kan svika mig på. Det finns en viktig uppgift som en kvinnokropp har och det är att föra släktet vidare. Men det gör den inte, den har sagt tvärnej. Mitt huvud är maktlös, jag kan inte påverka kroppen på något sätt. Jag kan bara stå vid sidan av och se hur kroppen sviker mig varje månad.
Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta den, kunna tala om att den duger ändå, att det inte gör någonting om den inte lyckas skapa ett barn. För ska det vara så jävla svårt???
Den här helgen var jag ute med en kompis och dansade. Jag fick en hel del komplimanger för min kropp och jag kände att jag reagerade väldigt starkt på detta! Efteråt funderade jag på varför jag blev så otroligt glad och jag har kommit fram till detta.
Jag är så arg och förbannat besviken på min kropp! Jag har alltid tyckt att jag är lite för tjock och ALLTID velat gå ner i vikt. Men inte nog med det, nu sviker den mig på det viktigaste sättet en kropp kan svika mig på. Det finns en viktig uppgift som en kvinnokropp har och det är att föra släktet vidare. Men det gör den inte, den har sagt tvärnej. Mitt huvud är maktlös, jag kan inte påverka kroppen på något sätt. Jag kan bara stå vid sidan av och se hur kroppen sviker mig varje månad.
Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta den, kunna tala om att den duger ändå, att det inte gör någonting om den inte lyckas skapa ett barn. För ska det vara så jävla svårt???
Skit då. Dag 575.
Mensen kom. Hoppet är det sista som lämnar, så jag hoppades in i det sista. Men idag fick jag inse att det inte var nåt den här gången heller.
Känns inte så jobbigt, värst nu är att jag har sån jävla mensvärk, så jag vet inte hur jag ska klara av att sova... Jävla skitkropp!!!
Facebokk. Dag 566.
Idag kom en till. En ultraljudsbild på facebook. En glad kompis som efter sitt första ultraljud lägger upp en bild för att tala om för HELA världen att hon ska bli mamma.
Kan man maila facebook och be dem fixa en funktion där man kan spärra så man inte ser ultraljudsbilder, bilder på små söta bäbisar eller statusuppdateringar om hur många veckor in i graviditeten någon är???
Inge bra. Dag 541.
Idag är ingen bra dag för mig! Mår inte alls bra! Pratade med en kompis om varför jag är så ledsen, när inget är fel. Men nånting ÄR fel! Jag blir inte med barn, och jag försöker hålla humöret uppe, men nu orkar jag inte längre.
Att det känns jobbigt att jobba tror jag beror på att jag inte känner att jag orkar ge allt och då känner jag mig värdelös! Bestämde att jag ska prata med mina kollegor och förklara att jag kan inte ge allt just nu, de måste hjälpa mig!
Usch jag vill bara vara glad!
Mellan hopp och förtvivlan. Forfarande dag 540.
I morse var allts bra. Jag kände mig glad och lugn! Men sen slog det till. En oroskänsla i magen. Jag är olustig och kan inte koppla av. Livet känns inte roligt, jag vill att nåt ska hända men jag kan inte komma på vad. Jag måste hitta på saker, kan inte sitta och bara vara.
Jag känner mig olustig inför jobbet, men egentligen är det inte jobbet som är problemet. Eller det finns inget som är problemet. Det är bara en känsla som tär och tär och jag känner mig aldrig nöjd!
Jag blir irriterad på min kropp, för jag känner konstiga saker hela tiden och jag fattar inte varför det fungerar så att det skapas symtom som inte är verkliga bara för att man vill att det ska vara så. Det är så grymt och taskigt! Det GÅR inte att tänka på annat när man mår illa av ingenting eller när man känner sig konstig i livmoderområdet. Jag vet att det inte är verkliga känslor, men det känns så och jag kan inte ignorera hur det känns i kroppen!
Jag känner mig olustig inför jobbet, men egentligen är det inte jobbet som är problemet. Eller det finns inget som är problemet. Det är bara en känsla som tär och tär och jag känner mig aldrig nöjd!
Jag blir irriterad på min kropp, för jag känner konstiga saker hela tiden och jag fattar inte varför det fungerar så att det skapas symtom som inte är verkliga bara för att man vill att det ska vara så. Det är så grymt och taskigt! Det GÅR inte att tänka på annat när man mår illa av ingenting eller när man känner sig konstig i livmoderområdet. Jag vet att det inte är verkliga känslor, men det känns så och jag kan inte ignorera hur det känns i kroppen!
Livet - en evig cirkel. Dag 527.
Känner att jag inte är på topp i livet just nu. Känner mig inte jätteledsen över hela barnhistorien just nu, utan mer bara obekväm med livet. Tycker inte att jobbet är så kul att gå till. Känner att det är segt, att livet bara flyter på, man jobbar, sover, äter, jobbar, sover, äter. Allt i en enda cirkel som bryts med lite semester ibland, men sen är man tillbaka i jobba, sova, äta. Jag VET att det inte är så, att man gör annat också, men just nu känns det inte så. Skulle vilja dra en filt över huvudet och komma fram om en månad när det förhoppningsvis är sommar och semestern är lite närmre och vädret är lite varmare.
Seeeeeeeeeeegt!
Hade väl trott att jag vid det här laget skulle ha en bäbis eller åtminstone ha en i magen så det var något nytt som skulle hända och bryta den eviga cirkeln. Men så är det inte. (Missförstå mig inte, det är inte anledningen till att jag vill ha barn, men en ganska trevlig bieffekt!)
Nej ska kura ihop mig framför en bra film med en kopp te och se framför mig en skön arbetsdag i morgon med sol och glada miner!
Seeeeeeeeeeegt!
Hade väl trott att jag vid det här laget skulle ha en bäbis eller åtminstone ha en i magen så det var något nytt som skulle hända och bryta den eviga cirkeln. Men så är det inte. (Missförstå mig inte, det är inte anledningen till att jag vill ha barn, men en ganska trevlig bieffekt!)
Nej ska kura ihop mig framför en bra film med en kopp te och se framför mig en skön arbetsdag i morgon med sol och glada miner!
Åhhhh! Dag 514
Åhhh om allt bara kunde vara enkelt. Skulle ha mens igår. Kom en liten blödning, men sen kom det inget mer på hela kvällen och natten. Gjorde ett test i morse, men det var negativt. Sen har det inte blött något på hela dagen.
När den inte kommer hinner jag få upp hoppet. Samtidigt tänker jag att om det nu inte är någonting kan den väl komma på en gång. Så fort den kommer ska jag ringa till Octaviakliniken och beställa tid för passagekontroll av mina äggledare. Och det vill jag få gjort nu, har ju väntat i sen i början av februari.
Så om det nu inte är nåt så får mensen komma. Fast stanna gärna borta ändå. Fast jag vill inte få upp hoppet i onödan... Tankarna snurrar och jag blir galen!!!
När den inte kommer hinner jag få upp hoppet. Samtidigt tänker jag att om det nu inte är någonting kan den väl komma på en gång. Så fort den kommer ska jag ringa till Octaviakliniken och beställa tid för passagekontroll av mina äggledare. Och det vill jag få gjort nu, har ju väntat i sen i början av februari.
Så om det nu inte är nåt så får mensen komma. Fast stanna gärna borta ändå. Fast jag vill inte få upp hoppet i onödan... Tankarna snurrar och jag blir galen!!!
Kul för din skull!
Vad tråkigt det är att inte kunna glädjas för andras skull! Det är inte sån jag är! Men just nu är det så. Hela tiden får jag höra om kompisar som ska ha barn. Det är skit. Jag vill bli glad för deras skull, sätta mig och sticka babykoftor till dem och bara tänka på det mysiga lilla livet som ska komma. Men nej, jag tänker " Fan också den här gången skulle det varit jag som fick skriva en status på facebook och få massa gratulationer. Det var ju oss alla skulle glädjas med och sticka baykoftor till. Varför får de och inte vi? Vad har de gjort rätt? Vad har vi gjort fel?"
Och så blir jag ledsen. Ledsen över att jag är så maktlös och inte kan göra nåt åt det. Att det bara är att vänta. Tidigare har jag inte varit svartsjuk på andra för jag har kunnat se till att jag har fått det som jag vill ha, ungefär det som jag vill ha i alla fall. Men nu kan jag inte göra ett skit. Bara gå och vänta vänta vänta. Och hoppas hoppas hoppas. Det är så frustrerande!
Frustrerande att inte känna igen sig själv. Frustrerande att bli en självisk bitch som bara tänker på sig själv när andra kommer med sitt glada besked. Bli en person jag inte vill vara!!!
Och så blir jag ledsen. Ledsen över att jag är så maktlös och inte kan göra nåt åt det. Att det bara är att vänta. Tidigare har jag inte varit svartsjuk på andra för jag har kunnat se till att jag har fått det som jag vill ha, ungefär det som jag vill ha i alla fall. Men nu kan jag inte göra ett skit. Bara gå och vänta vänta vänta. Och hoppas hoppas hoppas. Det är så frustrerande!
Frustrerande att inte känna igen sig själv. Frustrerande att bli en självisk bitch som bara tänker på sig själv när andra kommer med sitt glada besked. Bli en person jag inte vill vara!!!
Att vara eller inte vara på forumet
Som många andra hänger jag en del på forumet familjeliv.se. Jag gick glatt med där när vi bestämde oss för att sluta förhindra. Full av tillförsikt och glädje över beslutet. Där finns en kategori som kallas "planerar barn" och där skriver varje månad många (tjejer) om sin väntan på att mensen inte ska komma. De (vi) beskriver symptom och jämför med varandra. I början gladdes jag med de som stolta visade upp ett positivt grav-test och tänkte att snart får jag skriva ett inlägg att jag äntligen plussat.
Men så blev det ju inte.
Nu är jag tveksam till om jag bör vara på forumet eller inte. Visst är det roligt att läsa om andra i samma situation, som också går och hoppas. Men samtidigt är det jobbigt. Jag läser om andras symptom och att de sen plussar och sen tycker jag att känner alla dessa symptom själv, ett efter ett. Det bygger upp en spänning hos mig, som är onödig. Det gör att jag tänker mer på hur många dagar det är kvar tills mensen inte ska komma. Så jag borde låta bli. Men jag kan inte. Jag dras dit. Kanske hoppas jag att läsa om nån som varit där jag är nu, men som kommit förbi det hopplösa och blivit gravid. Jag vet inte.
Ja det är väl ett litet problem, men det får stora proportioner i min hjärna. Får väl bara bestämma mig för att inte kolla där mellan ÄL (ägglossning) och BIM (beräknad icke-mens).
Men så blev det ju inte.
Nu är jag tveksam till om jag bör vara på forumet eller inte. Visst är det roligt att läsa om andra i samma situation, som också går och hoppas. Men samtidigt är det jobbigt. Jag läser om andras symptom och att de sen plussar och sen tycker jag att känner alla dessa symptom själv, ett efter ett. Det bygger upp en spänning hos mig, som är onödig. Det gör att jag tänker mer på hur många dagar det är kvar tills mensen inte ska komma. Så jag borde låta bli. Men jag kan inte. Jag dras dit. Kanske hoppas jag att läsa om nån som varit där jag är nu, men som kommit förbi det hopplösa och blivit gravid. Jag vet inte.
Ja det är väl ett litet problem, men det får stora proportioner i min hjärna. Får väl bara bestämma mig för att inte kolla där mellan ÄL (ägglossning) och BIM (beräknad icke-mens).
