Så vet jag då
Nu är kontrollen gjord. Det gick väl bra. 6 äggblåsor såg hon och några fler som var på gång. Efter blodprovet fick jag order att höja dosen till 225 enheter (från 150) och hålla på i fyra dagar till. På måndag blir det ovitrelle och äggplock på onsdag.
Jag får väl ändå vara nöjd med sex blåsor. Vad jag minns var det 12 st förra gången och då jämför jag så klart. Då behövde jag inte heller höja dosen. Min rädsla igen, om allt ibte är som förra gången så kommer det inte att gå vägen.
Allt vi behöver är ett ägg, ett guldägg, ett embryo som blir vårt lillasyskon.
Nu då?
Nu har jag tagit sjunde sprutan. Nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. Allt beror på hur det går i morgon. Då är det kontroll igen, med blodprov och VUL. Jag är förstås jätteorolig! Inte så farligt orolig för att det ska vara för många så vi måste avbryta. Men väldigt orolig att det ska vara få äggblåsor. Men det finns ju inget mer att göra nu än att sova och i morgon får vi veta...
I morgon får vi också veta hur behandlingen ska fortsätta. Kontrollfreaket i mig vill ha koll på hur många dagar till och vilka doser av sprutan jag ska ha. Jag vill kunna planera nästa vecka, hur jag kommer att vara borta från jobbet. Jag vill veta helt enkelt!
Stor dag
Idag var det förresten en stor dag för mig! Jag fick lämna Alvin på förskolan för första gången. Han började för två veckor sen och då skötte sambon inskolningen. Sen var vi hemma sjuka hela förra veckan. Men idag var det min tur. I lite mer än sex år har jag i jobbet sett föräldrar hämta och lämna sina barn. Jag har undrat hur det känns och jag har längtat efter att det skulle få bli min tur. Och idag var det ju det.
Jag har ett barn, ett älskat barn som jag får lämna, som får leka och ha skoj, och som jag sen får komma hem till och umgås med på kvällen efter jobbet. Jag är så lyckligt lottad som har min underbara kille!
Teknikaliteter
Jag märker själv att när jag skriver om den här ivf:en är der mycket mer kortfattat och tekniskt än förra gången, inte alls lika mycket känslor kommer fram.
Egentligen är det nog lika mycket känslor inblandade den här gången, men det är ju inte lika spännande. Det är lite mer "been there done that". Dessutom är det nog ett försvar. Det kan ju liksom inte gå bättre än förra gången. Det kan bara gå lika bra eller sämre. Jag är så rädd att det ska gå sämre, så jag vågar inte lägga in för mycket tankar och känslor.
Nu har jag precis tagit den femte puregon-sprutan. Det gick bra, men magen känns väldigt öm efteråt idag. Jag är dessutom dödstrött så nu ska jag lägga mig.
Inbillning?
Alltså det måste ju vara inbillning, eller att jag känner efter minsta lilla, men jag tycket redan att jag känner nånting i äggstockarna. Det låter ju otroligt att det skulle märkas när det inte ens gått två dygn efter första sprutan... Nej det måste vara inbillning!
Spruta två
Nu har jag precis tagit andra sprutan för den här gången. Och idag kändes den. Jag kände när jag började sticka, att "det här kommer göra ont", och var nästan på väg att ändra mig. Men det kunde jag ju inte göra, utan det var ju bara att sticka på.
Och jag överlevde ju det också. Det var värre att föda barn!
Första sprutan
Efter minutiösa förberedelser var det dags. Jag hade läst instruktionerna två gånger idag. Förberedde pennan och gjorde allt efter konstens alla regler. Klart att sticka...
In. Sprut. Ut.
Ett annat in sprut ut än det normala sättet att göra barn.
Det gjorde inte ont. Det sved lite när vätskan sprutade ut. Efteråt känns allt som vanligt.
Men det är inte som vanligt. Nu är vi på banan på riktigt! 
Yes
Kontrollen är gjord. Jag var nedreglerad. Sprutstart i kväll. Kontroll om en vecka.
Nu är vi verkligen igång!
På väg
Nu åker vi längs Uppsalavägen igen då. Att det ska behöva bli så här! Varför kan vi inte få producera barn på det vanliga sättet, med en mysig stund i sängen? I stället krävs det läkarbesök, mediciner, massa rädsla och oro.
Lite nytt
Lägesrapport:
Mensen kom i fredags. Jag hade så klart redan testat och visste att jag inte var gravid, så jag blev glad när mensen kom. På lördagen ringde jag till CvL. Sköterskan frågade mycket om jag har några känningar av sprayen, vilket jag inte har och inte heller hade förra gången.
Men sen hösten 2012 har de ändrat sina rutiner. Om man inte känner av sprayen vill de att man kommer in och kontrollerar så att man verkligen är nedreglerad. Så på torsdag ska vi in på en kontroll, jag tror det var ett blodprov och ett vul. Sen efter det får vi se om jag kan börja med sprutorna.
Minus
Gjorde förresten ett gravtest idag bara för att få det ur skallen. Och det var negativt, så nu blir det ivf...
Klantskalle
Ingen mens än. Om den följer samma mönster som förra gången ska den komma i morgon. Vi får väl se hur det blir...
Idag upptäckte jag att när jag hämtade ut medicinerna för två veckor sen missade jag att lägga en av puregonampullerna i kylen som man ska. Jag läste på och det står att de ska hålla 3 månader i rumstemperatur så det borde gå bra, men jag ska fråga på CvL när jag ringer dit när jag fått mens. Men det är så jäkla klantigt av mig att missa det!
BIM
Ja idag har jag bim, men ingen mens har kommit. Jag drar inga stora växlar av det för det var precis likadant förra gången jag sprayade och då blev jag otroligt frustrerad. Men nu vet jag att den säkert kommer typ på torsdag och det kommer bli sprutstart nån gång nästa vecka.
Spraydag 8
Ja jag sprayar på. Det går rätt så bra. I början hade jag lite ont i huvudet men jag tycker att det har blivit lite bättre. Jag försöker att tänka på det så lite som möjligt, jag vet att jag bara mår dåligt av att tänka!
I stället förbereder jag mig för i morgon är en stor dag för Alvin, då han ska börja på dagis. Jag har lite ångest, men det värsta har gått över. Tror egentligen att det mest handlar om att han inte är min lilla bäbis längre, och jag vill så gärna ha en till bebis, men vet inte om det kommer bli så. Alvin är däremot superredo tror jag och han kommer att få det jättekul med lite mer stimulans än vad vi två tråkiga föräldrar kan ge.
Idag kom det äntligen snö så vi invigde pulkan och overallen och tog en lång promenad. 
Maskotkapseln
Den här kapseln puregon är speciell. Den blev över vid vår förra ivf, jag behövde den aldrig. Jag behöll den då och sa att jag ville få ett levande barn innan jag gjorde mig av med den. Och barnet kom, men kapseln blev kvar. Så småningom kom tankarna på syskon. Inte kunde jag väl göra mig av med den då?!
Jag startade med medicinen den 4/1-15. Den 31/12-14 var sista förbrukningsdag på puregonet. Alltså kan vi inte använda den. (Eller ja egentligen är det säkert lugnt men vem vågar chansa liksom.)
Men jag kan inte göra mig av med den. Den är liksom en påminnelse om hoppet jag kände förra gången... Den är lite som min maskot, den måste ligga där i kylskåpet nu ända tills jag har alla barn jag vill.
Bieffekternas timme
Igår tog jag fram min bok, den som jag gjort AB bloggen fram till det Alvin föddes. Jag ville läsa vad jag skrev förra gången jag höll på med spray. Jag hade skrivit att den enda bieffekt jag märkte av var att jag sov oroligt.
I natt vaknade jag kl halv fem och somnade inte förrän efter en halvtimme. Och jag har sovit oroligt. Nu kan det iofs bero på att det är första arbetsdagen efter tre veckors ledighet, och då är det ju alltid så här. Eller kanske en kombination.
Rätt eller fel
Hade skrivit ett långt inlägg som försvann:-( Men det gick ut på att jag känner att jag kanske inte egentligen har "rätt" att skriva om det här, det finns så många som har det sämre, som inte redan har ett barn.
Men jag kom fram till att det här är min historia, ingen har det som jag har det, och just därför har jag rätt att skriva. Bloggen är min tillflyktsort, här kan jag skriva alla mina tankar. Den handlar om min kamp för att få de barn jag vill ha, och den kampen pågår även om jag vann en ENORM seger när jag fick Alvin.
Sprayare
Inte alls pepp
Jag har nog inte riktigt fattat att min ivf är igång än. Jag känner mig inte alls peppad och motiverad. På sätt och vis kanske det är bra, jag lever livet utan att tänka allt för mycket på det. Men det är som om jag har dömt ut det redan på förhand. Jag har en känsla av att det inte kommer att lyckas. Jag går bara och väntar på besvikelsen, bävar för att bli ledsen igen. Jag är rädd för att bli ledsen, det har jag alltid varit. Jag är rädd för att det här ska innebära behandling efter behandling och att jag aldrig ska få det jag vill ha. Och hur ska jag orka det, den här psykiska pressen varje gång.
Sagt och gjort
Så var spraystarten genomförd! Ett kort kort ögonblick som passerar mänskligheten förbi rätt obemärkt. Men stort för oss! Spraya, dra in, spraya, dra in, så var det klart. Allt är som förut men ändå inte. Vår nya ivf är påbörjad.
Ett nytt år.
Det har hunnit vara jul och det har blivit ett nytt år. Jag tycker att för mig var 2014 ett mycket bra år! Jag fick följa min fantastiska lilla kille, från att han var en liten pluttbebis till att nu vara ett litet barn. Varje dag händer något nytt och jag njuter!
Att jag inte blivit med barn är tråkigt, men ändå inte något som gör att det här året känns dåligt. Jag har trots allt inte lagt så jättemycket energi på att tänka på det, utan jag har levt livet ändå. Och det är ju skönt!
Tiden har gått fort och i morgon är det dags för spraystart. Helt otroligt att det är dags. Jag har inte tänkt på det så mycket så jag höll nästan på att glömma bort att det är dags. Men i morgon allts. Jag får ställa klockan och få upp och spraya. Det troliga är att Alvin vaknar ändå, men man kan inte riktigt lita på honom att han vaknar, ibland sover han.
Spännande!
