Mors dag
Idag är det mors dag. Jag har inte blivit det minsta firad. Hade inte väntat mig nåt heller, för min sambo är totalt värdelös på sånt!
Men det gör inget, jag har ägnat dagen åt att vara lycklig över att jag är mamma, en ynnest som inte är alla förunnat!
Nu får vi se vad som händer
Igår kväll tog jag min sista crinone för den här gången. Nu tänker jag inte ta någon mer. Nu får kroppen jobba själv och tala om för mig hur det ligger till. Mensen borde komma på tisdag eller onsdag. Testdag är på torsdag.
Ofrivilligt barnlösas dag.
Det var igår. Alltid dagen före mors dag. Och jag är en lyckligt lottad fd ofrivilligt barnlös. Jag får fira Mors dag med min underbara lilla kille!
Men har man än gång varit barnlös så känns det som om man alltid är "en i gänget". Vi är dessutom tillbaka i karusellen av hopp och förtvivlan. Vi är ofrivilligt syskonlösa. Allt som uppmärksammar detta och som kan ge mer åt forskning kring dessa frågor är bra!
Ont i brösten
Jag har faktiskt väldigt ont i brösten. Försöker fundera på om jag haft det de andra gångerna. Försöker intala mig att det beror på crinonet...
Vill inte ha minus
Usch jag får panik bara av tanken. Inte tanken att jag inte ska vara gravid, utan tanken på det där jävla testet som bara visar minus! Det är så sjukt spännande och så blir det inget. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för det igen.
Jag funderar på att sluta med crinone på söndag, då har det gått 14 dagar sen äl. Och sen har vi testdag den fjärde. Då har mensen fyra dagar på sig och den brukar komma två dagar efter jag slutat med medicinen. Alltså borde den ha kommit om jag inte är gravid. Då får kroppen tala om för mig hur det står till, och inte det där sabla minuset!
Vi får se om jag kan hålla detta eller om jag testar i alla fall...
Sommarfest
Idag var det sommarfest på Alvins förskola. Han satt så snällt hela tiden de sjöng och mitt hjärta svämmade över av stolthet och glädje och jag kände att vi kan vara så lyckliga över att vi har ett barn, att vi får gå på sommarfester, luciatåg och allt vad det blir.
Livet är underbart! Och ännu underbarare vissa dagar!
Ruvartid = gruvartid
Usch vad jobbigt det är!
Försöker njuta av försommaren och min fina familj.
Dålig bild men här är det lilla undret...
FET nr 4
Så nu är återföringen gjord. Vi var där kl 15.00. Jag åkte från jobbet 13.30 och skyndade mig hem. Sambon stod då i duschen, så det tog tid innan vi kom iväg. Så vi kom fram en minut över tre. Jag hatar att komma sent, vill helst vara på plats 10 minuter innan, vad det än gäller.
Nåja, fördelen var att vi slapp vänta, vi fick komma in direkt på Violen, samma rum som vid äggplocket och vid återföringen med Alvin. Jag fick ta på mig snyggstrumporna och rocken, som vanligt. Sen ganska direkt kom läkaren in. Det var en kvinna som hette Kerstin och som vi aldrig träffat förut.
De hade tinat först det ena embryot, men det hade bara 2 celler, vilket de tyckte var för lite, så de tinade det sista embryot. Det hade fyra celler som vid nedfrysningen. Så det skulle vi få tillbaka. När vi sen fick se det på monitorn hade det hunnit dela sig, så nu ruvar jag på ett litet sexcelligt embryo.
Allt gick bra, men det gjorde lite ont idag, vilket det inte brukar. Men det var över på någon minut och sen fick vi åka hem.
Nu sitter jag och myser med min underbara Alvin i soffan, för det är det bästa som finns i mitt liv!
Det går ganska bra
Jag har gjort som jag bestämde. Jag skriver varje kväll upp tre saker som gör mitt liv fantastiskt. Jag försöker att njuta av livet. När jag ser någon med en syskonvagn försöker jag tänka att jag får lyckligt gå runt med en vagn med ett underbart barn i. Jag försöker se varje stund med Alvin som den bästa i mitt liv. Och det går ganska bra. Jag känner mig lugn, harmonisk och glad. Jag tänker inte så mycket på den framtid jag hoppas på. Jag höll nästan på att glömma bort att börja testa med äl-test och jag var nästan lite förvånad när den kom så fort.
Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta vara glad och se positivt på tillvaron!
Då kör vi igen då...
Gå vidare, igen.
Ja det blev ju minus den här gången också. Jag hade inte trott något anna, så jag blev inte så besviken. Jag blev ledsen, men inte för att det inte var nåt, utan för att jag blir rädd att det aldrig ska gå.
Men nu känner jag mig mest ledsen över att jag ska behöva gå och oroa mig över detta. När Alvin var åtta veckor kom min mens tillbaka och i princip ända sen dess har jag hoppats att jag ska bli gravid igen och blivit besviken när mensen kommit. Det känns så dystert! Jag vill inte tänja tillbaka på den här tiden i Alvins liv och komma ihåg att jag gick runt och längtade efter nästa barn. Jag vill kunna njuta av Alvin och att vi har honom.
Detta kan ingen annan hjälpa mig med! Det är vara jag som kan fixa det, bara jag kan ändra hur jag går runt och tänker och hur jag är. Om jag låter min längtan efter syskon ta över så mycket så jag inte njuter av livet som pågår här och nu!
Jag måste verkligen försöka! Från och med nu ska jag varje kväll skriva ner tre saker som varit bra med dagen, saker som är bra med det liv jag lever just nu! Jag hoppas det ska hjälpa mig att bli tänka på nuet mer än på den framtid jag önskar mig!
Jag ska bli mer som Alvin, som stannar och tittar, plockar och luktar blommorna längs vägen i stället för att bara skynda fram till lekparken en bit bort.
Jaha
