Kampen mot den biologiska klockan

Sms:ade med min syster för några dagar sen. Hon frågade förstås hur det går. Jag svarade att allt går bra, men att det fortfarande är lite läskigt.

Hennes svar blev "bebisar är lite läskiga!"

Och så är det ju. De är lite läskiga så här i början, innan man lärt känna dem. Man vet liksom inte var man har dem. Ena dagen sover de hela dagen och andra dagen är de vakna och vill ligga och snutta hela tiden. Man vet inte om och hur mycket man kommer få sova på nätterna. Man vet inte hur mycket man kommer hinna göra på dagen.

När man har kontrollbehov, som jag har, då är det läskigt! Man får liksom bara andas och flyta med strömmen. Vara beredd på vad som helst. Inse att denna tiden går all ens energi åt till bebisen. Har man tid med något annat, då får man se det som en bonus. För mig just nu går all tid som jag inte lägger på Emil till Alvin, så att han ska känna att jag fortfarande finns här för honom.

Har jag tur får jag nån timme på kvällen när båda barnen sover. Antingen sitter jag med en sovande Emil i famnen och då kan jag i alla fall titta på vad jag vill på TV. Eller, som idag, får jag lägga ner honom i sin säng och då kan jag göra precis vad jag vill. Det är riktig lyx det!

Vi fortsätter att leva livet här hemma. Alvin har börjat på dagis igen och jag försöker hitta tillbaka till livet som mammaledig. Idag var det soligt och fint, så jag och Emil tog en promenad med vagnen. Det var riktigt skönt att komma ut och röra på sig! 

OBS! JÄTTELÅNGT! Kanske för er lite onödiga detaljer. Men jag vill minnas ALLT!

Min förlossningsberättelse

Söndag 7/2
På eftermiddagen tog jag ett bad. Medan jag badade fick jag några sammandragningar som kändes mer som värkar. Jag gick upp, pratade med mamma i telefonen. Medan jag pratade med henne kom några fler värkar som jag var tvungen att andas mig igenom. Mamma höll tiden och de kom med ungefär 10 minuters mellanrum.
Jag la mig i soffan och klockade värkarna. Tiden emellan minskade till 8 minuter. Då sa jag till sambon att köra hem Alvin till farmor och farfar, ifall något skulle sätta igång.
Jag la mig i sängen.

Måndag 8/2
Under natten kom värkarna med jämna mellanrum. Men de glesade ut lite, till kanske 15 minuters mellanrum i snitt. De gjorde rätt ont och jag vaknade varje gång. Det blev alltså en sömnlös natt.
På morgonen vaknade vi och då minskade värkarna, till att i princip försvinna. Vi hade tid för ultraljud och samtal om igångsättning. Jag ringde till förlossningen som rådde oss att gå på dessa.
Vi åkte dit. Jag hade glesa värkar. Ultraljudet visade att han vägde ungefär 4,3 kg. På läkarbesöket undersökte hon mig och jag var 1-2 cm öppen, men tappen var långt ifrån utplånad. Vi bokade igångsättning till fredag för att ge kroppen chansen att starta allting själv.
På eftermiddagen åkte jag på vattengympa. Var lite osäker på om jag borde gå, men jag gjorde det i alla fall. Fick några rejält onda värkar när jag försökte spänna magen, så det blev lite mer av plask och lek än gympa för mig. Skönt ändå att bada i det varma vattnet.
Jag åkte hem och hoppades att något skulle starta snart. Vi lät Alvin vara kvar hos farmor, ifall det skulle sätta igång.
Jag kände mig ledsen på kvällen. Rädd för en ny natt med värkar, dyster över att inget hände. Sambon kom och vi försökte lägga oss och titta på film i sängen. Jag läste i Gudrun Abascals bok ”Att föda” om latensfasen och att det var en bra idé att sitta lätt bakåtlutad.

Tisdag 9/2
Ganska snart började värkarna göra ont. Så jag gick och satte mig i soffan. Och faktum var att värkarna gjorde mindre ont då. När jag låg ner började de i magen för att sen gå bakåt i ryggen, men om jag satt i soffan kändes de bara i magen.
Min kompis hade tipsat om att sjunga ”En liten båt blir ofta våt” under värkarna. Och det gjorde jag, jag sjöng den tyst för mig själv. Då visste jag när halva sången gått att nu var halva värken över. Dessutom la jag till den vers jag lärt mig på Öppna förskolan. På frågan Vem som fick skatten är svaret : ”Jo det var jag, när jag fick dig, för du var den där skatten!” Det hjälpte mig med en målbild, jag skulle få en bebis i slutändan.
Jag satt i soffan hela natten. Sov väl lite grann, men inte så bra. Hade ganska mycket ångest. Jag kände mig ensammast i hela världen där jag satt och hade ont.
Till slut kom morgonen. Värkarna minskade igen. Jag tog en dusch. Ljuset kom tillbaka. Livet återvände. Sambon hämtade Alvin hos farmor och lämnade honom på dagis.
Vi åkte till Vaxholm och åt lunch, bara för att göra någonting. Vi åkte en biltur på Resarö och tittade på lite hus, bara för skojs skull. Jag fick sammandragningar ibland och då fick sambon sakta ner för att det inte skulle skumpa så mycket.
På eftermiddagen kom Alvin hem igen, vi tänkte att det bli ju ändå inget. Det var härligt att träffa honom. Jag tänkte att alla dessa värkar till slut skulle ge mig en till som Alvin att älska.
Dags att ladda för en ny kväll och natt med värkar i soffan.

Onsdag 10/2
En likadan natt igen som de föregående. Det var väldigt påfrestande. Mitt humör var inte på topp, allt kändes väldigt dystert och hopplöst. Sambon kom och satt med mig i soffan några gånger. Han försökte peppa mig. Och jag försökte hitta positiva tankar. Försökte tänka hur det skulle komma en bebis i slutändan, att allt skulle vara värt det till slut.
På något sätt klarade jag den tredje natten med värkar och dålig sömn. På morgonen kändes allt bättre igen. Mamma kom hit och höll mig sällskap under dagen. Vi åkte iväg och handlade lite fika.
Vid 15.00 kom Alvin hem från förskolan. Ungefär samtidigt började jag få lite tätare värkar. Klockade dem och de var nere på 9-10 minuters mellanrum. Mamma ville knappt åka, men hon gjorde det i alla fall. Värkarna kom tätare, ner mot 7 minuter mellan.
Jag ringde till förlossningen. Vi hade ju varit på Aurora-samtal, där vi fått skrivet att vi ville komma in tidigt på kontroll. Och det fick vi. Vi körde Alvin till farmor och farfar igen. Jag hade ont hela tiden i bilen. Otroligt vad dålig väg det plötsligt var till Danderyd.
Vi kom in på förlossningen och fick ganska direkt komma in på ett rum. Hon undersökte mig och jag var ca 3 cm öppen och tappen hade minskat men var inte utplånad. Jag fick ligga med CTG i en timme ungefär. Under tiden var värkarna nere på 4 minuter emellan och gjorde rejält ont. Britsen jag låg på var inte den mest bekväma och det var svårt att slappna av ordentligt.
Efter en timme kom hon in. Jag fick hänga kvar på sjukhuset några timmar, för de ville se om det skedde några framsteg. Vi satte oss i väntrummet. Jag satt i en fåtölj och när värkarna kom hängde jag på sambon. Det var lite jobbigt, för det satt ju andra i rummet, bland annat en familj med en pojke på kanske 5 år. Men jag kände mig stark, jag kände att ”nu händer det” och jag kände att jag klarade av värkarna.
När klockan blev 22 fick vi komma in för ny CTG. Jag hade inte öppnats någonting i princip. SUCK! Jag blev så ledsen, all min energi försvann! Medan jag låg med CTG minskade värkarna i intensitet och de blev glesare. Så de skickade hem oss. Jag fick medicin för att kunna sova, citodon (smärtstillande), bricanyl (för att lugna värkarna) och stilnoct (insomningstablett). När jag reste mig från britsen var jag kissnödig. Jag gick på toaletten, men när jag satte mig kom direkt en ond sammandragning, magen blev stenhård och jag fick inte ut en droppe. Men jag tänkte att när jag kom hem skulle jag ta en dusch och försöka kissa.

Torsdag 11/2
Vi kom hem. Jag kände mig väldigt ledsen. Men jag hoppade in i duschen. Tyvärr fungerade det inte. Jag hade konstant en sammandragning som inte släppte. Inte en droppe kiss. Jag klev ur duschen, satte mig på toaletten och försökte slappna av. Satt där i kanske 10 minuter. Ingenting. Jag ringde till förlossningen. Hon tipsade om värmedyna. Så sambon värmde den åt mig och jag satt kvar ett tag.
Till slut snöt jag mig och då kom faktisk lite kiss. Det lättade lite och magen slappnade av en aning.
Så nu tänkte jag att jag skulle försöka sova i alla fall. La mig i sängen med värmedyna. Jag tog citodon, bricanylen hade jag tagit redan på förlossningen. Jag var så trött så jag skippade insomningstabletten.
Jag somnade till, men vaknade hela tiden av värkar. Efter ett tag gav jag upp sängen och gick och satte mig i soffan. Sambon kom och satte sig med mig, han somnade efter ett tag. Men jag var vaken.
När klockan blev ungefär 02.00 började det göra så fruktansvärt ont. Magen var stenhård, konstant sammandragen. Jag försökte andas, men det är inte så lätt att andas sig igenom en värk som aldrig går över. Efter ett tag började bäbisen röra på sig dessutom, vilket gjorde allting ännu värre.
Jag ringde förlossningen igen. Hon sa åt mig att ta insomningstabletten, vilket jag gjorde. Efter en halvtimme satt jag fortfarande vaken. Jag tänkte att ”det här går inte, jag dör”! Jag var så ledsen. Jag väckte sambon och sa ”vilken annan människa som har så här ont får inte komma in på sjukhuset och få hjälp?”
Ringde förlossningen igen, och den här gången sa hon åt oss att komma in. Klockan var nu någonstans mellan 03.00 och 04.00.
Vi satte oss i bilen igen. Nu hade insomningstabletten en viss inverkan på mig, för exakt vad som hände när vi kom in, det minns jag inte. Men vi fick komma in på ett rum och de gjorde CTG igen. Som jag avskydde denna CTG, man var tvungen att ligga på en obekväm brits på rygg! Hon tappade mig också på urin, hon fick ut 1000 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig och att det gjorde ont när bebisen sparkade! Så fort hon hade tappat blåsan försvann den värsta smärtan. Jag hade bara mina vanliga, ganska glesa värkar.
Hon kom in och jag fick dricka massa kall saft, för att hon ville att han skulle röra på sig. Sen blev vi liggande där ganska länge. Hon meddelade att vi skulle få komma upp på antenatalen där jag skulle få morfin och få sova. Men det drog ut på tiden, jag tror vi var kvar på förlossningen en timme längre än de sagt. Jag slumrade en del under denna tid, minns inte riktigt vad som hände.
När vi till slut kom upp på rummet på avdelning 16 var det ett delat rum. I sängen bredvid låg en kvinna som var i vecka 29 och vattnet hade gått, så det var ganska stor uppståndelse kring henne. Jag mådde ändå ganska bra just då. Vi gick till matrummet och åt frukost. De hann komma in och ta lite prover. Jag tror nog att jag sov en stund också.
Runt kl 9.30 kom en läkare in till mig, samma läkare som vi träffat på måndagens samtal om igångsättning. Hon berättade att det blivit ett missförstånd, jag skulle fått ett eget rum där jag skulle sova. Jag sa till henne ”Vet du vad nu väntar jag bara på att bli så pass öppen så ni kan ge mig EDA!” ”Men det kan vi ju göra nu”, sa hon. ”Vi skulle kunna lägga en tidig EDA och sen ta hål på hinnorna.” Vi båda två tänkte att om jag får EDA ger det mig en chans till vila innan det sätter igång. Hon gick iväg för att diskutera med de andra.
Efter ronden kom hon tillbaka och sa att så skulle det bli. Jag skulle få komma ner på förlossningen och bli igångsatt.
Ca kl 10.00 kördes jag ner på förlossningen av barnmorskan Linnea, en jättegullig tjej! Hon undersökte mig, jag var öppen 4 cm. Jag fick en infart i handryggen. Jag hade en del värkar, men inte så ofta och inte så starka.
Efter ungefär en och en halv timme kom narkosläkaren och la epidural. Han hade med sig en student, så medan han berättade för henne vad han gjorde fick jag också veta allt. Jag hade ju inte så täta värkar så det var inga större problem. Jag var tvungen att ligga på sidan och kuta ordentligt med ryggen och det gick bra. Jag tyckte inte det gjorde särskilt ont heller.
När bedövningen så hade tagit tog barnmorskan hål på hinnan. Det kom inte någon störtflod direkt, utan lite vatten sipprade ut. Samtidig satte hon en skalp-CTG på bebisens huvud, för han var så busig och ville inte bli registrerad via vanlig CTG.
Nu var klockan strax före 13.00 och nu fick vi äntligen sova lite. Det fanns en säng som sambon kunde sova i och jag låg ju i min fina förlossningssäng. Lite mer än en timme sov vi, det var verkligen välbehövligt.
När vi hade sovit ett tag, ca 14.30 kom barnmorskan in och undersökte mig igen. Fortfarande 4 cm öppen. Nu satte de värkstimulerande dropp. Jag kände av värkarna, de gjorde inte ont, men det tryckte på neråt. Dessutom forsade det ut vatten vid varje värk, det var helt galet. De fick komma och byta binda och underlägg flera gånger.
Sambon gick iväg och åt lite lunch. Jag fick smörgåsar och fil av barnmorskan. Sen fick jag för mig att jag skulle upp och röra på mig. Jag fick en pilatesboll. Jag klev ur sängen, men insåg snabbt att det inte var en kanonidé att göra det när jag var ensam, för ena benet höll på att vika sig. Jaja jag var ju redan uppe, så jag satt och studsade lite på bollen tills sambon kom tillbaka. Han hade köpt med sig lite godis, som vi festade på.
Ungefär klockan 15.00 fick vi en ny barnmorska, och hon som tog hand om oss nu hette Lisa. Hon var väldigt lugn och harmonisk, spred trygghet omkring sig. Hon kom in och presenterade sig för oss och samtidigt berättade hon att de ville ta ett blodprov på bebisen för att kolla hans laktatvärde, alltså halten av mjölksyra i blodet. Om det är högt betyder det att bebisen inte mår bra. Tydligen tyckte de att hans hjärtljud gick ner lite för mycket vid värkarna, så de ville kolla för säkerhets skull. (Detta var ju någonting vi kände igen alltför väl från förra gången.)
De tog ett blodprov, efter mycket om och men. Jag var fortfarande bara 4 cm öppen och bebisen låg långt upp, så det var svårt för dem att komma åt. Men de lyckades till slut och hans värde låg på 3,30, vilket var bra. Så de vågade öka på droppet.
Under hela förlossningen mådde jag toppen. Jag hade ju inte det minsta ont, de fyllde på eda:n så fort jag kände minsta lilla. Jag satte mig på bollen igen för att försöka hjälpa bebisen neråt. Vi hade med oss Yatzy och vi hann spela ett och ett halvt parti. Sambon vann det parti vi hann klart med. Men vid 16.30 kom de in och ville göra nytt laktat-prov. Den här gången låg det på 2,20, vilket var ännu bättre. Jag hade fortfarande inte öppnats någonting, inte det minsta.
Nu började vi förstå att det lutade åt kejsarsnitt. Läkaren sa någonting om att navelsträngen kunde vara lindad runt barnet. De ville inte att jag skulle äta eller dricka mer. Läkaren sa ingenting rätt ut, men vi läste mellan raderna. De ökade droppet igen och för att se om det hade någon effekt.
Jag fick lägga mig på sidan, för att se om det gjorde någon skillnad. Jag låg så ett tag. Men sambon som satt och tittade på CTG-skärmen sa efter ett tag åt mig att lägga mig på rygg igen. Tydligen gick hjärtljuden ner ganska mycket och det blev bättre när jag låg på rygg igen.
Vid 17.40 kom barnmorskan in. På eget bevåg stängde hon av droppet, för även hon hade sett att bebisen inte gillade värkarna. Snart kom läkaren in. Hon pratade med oss, undersökte mig, fortfarande ingen förändring, min kropp ville inte öppna sig. Då fanns inte så mycket annat att göra än att ta ut vår älskling med kejsarsnitt. De vågade inte höja droppet mer, dels pga CTG och dels på grund av jag var tidigare snittat. Och ingenting hände. Jag hade ju kunnat ligga där i flera dagar utan någon förändring.
Jag fick bricanyl för att stoppa värkarna. Eftersom jag fastade fick jag även vätskedropp.
Allting var så mycket lugnare än vårt förra kejsarsnitt. Vi packade ihop alla våra grejer och sambon fick gå iväg och låsa in dem i ett skåp. De kom med en annan säng till mig. Vi satt en stund och väntade, hade tid att smälta händelserna, prata med varandra, ta en sista bild på magen. Vi fick även med oss kameran till operationsrummet. Efter ungefär en halvtimme kom de och hämtade oss och vi åkte iväg till operation. Den här gången inte på förlossningen, utan den sal där de utför planerade kejsarsnitt.
På operation stod sköterskorna och väntade på oss, en undersköterska, en sjuksköterska och en narkossköterska. Jag fick själv flytta mig från sängen till operationsbritsen. Narkosläkaren kom, han frågade en del frågor om hur EDA:n fungerat och bestämde sig för att lägga bedövningen i den. Allt var väldigt lugnt, inte alls den stressade stämning som var vid vårt förra snitt.
Operationen började 19.06. Hela tiden stod narkosläkaren bredvid oss och berättade vad som hände. Han beskrev att när det närmade sig skulle vi först höra hur de sög upp vätska från livmodern och sen skulle de trycka ordentligt på magen. Och precis det hände. Och sen hörde vi några små tysta gnyenden. ”Grattis!” sa alla. Han var här!
Barnmorskan, sambon och bebisen gick iväg. Jag hörde hur han grät. Och jag skakade om armarna och det kändes som att jag frös. Det var tydligen en vanlig effekt när man fick bedövning, att man skakar. De byltade på mig med en varm handduk. Jag hörde bebisen låta. Narkosläkaren stod och pratade med mig och klappade på mig medan jag skakade och skakade.
Efter ett tag kom sambon med lillen. Han hörde min röst och man såg hur han kände igen den. De drog ner min skjorta och la honom på mitt bröst. Han hittade bröstvårtan på en gång och började suga direkt. Det kändes lite läbbigt att han låg där, jag lutade ju typ nästan neråt med huvudet, men sambon hjälpte till att hålla i honom. Sambon gav mig flera pussar, vi njöt av ögonblicket att vår lille kille kommit till livet.
19.33 avslutade operationen och vi kördes till uppvaket på kvinnokliniken. Där hann vi ligga i ungefär en timme innan det stängde och sen flyttades vi till det allmänna uppvaket. De första 2 ½ timmarna av sitt liv låg han och snuttade på bröstet. Han visste precis vad som behövde göras för att kunna leva i denna värld. Vi tog bilder på honom och meddelande omvärlden att vårt andra underverk sett dagens ljus och att vi alla mådde bra.
Ungefär kl 23.30 flyttades vi till BB-avdelning 17. Det var samma avdelning som vi låg på då Alvin föddes, men den hade flyttat, så det var andra lokaler. På rummet väntade brickan med de omtalade smörgåsarna. Sambon gick ner till förlossningen för att hämta våra väskor och medan han var borta åt jag upp alla smörgåsarna. Men som tur var kunde han gå och göra nya när han kom. Jag låg med lilleman i famnen och försökte förstå att jag nu var tvåbarnsmamma.
Förlossningen var över. En lång förlossning om man räknar den långa latensfasen. Tiden fram till att vi kom ner på förlossningen tyckte jag var väldigt jobbig. Men från att de satte bedövningen och tog hål på hinnan tyckte jag den var fantastisk! De hade total kontroll på oss och jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Jag var inte besviken att det blev kejsarsnitt. Jag hade på något sätt känt det på mig. Jag var också mer rädd för att föda vaginalt, eftersom jag aldrig gjort det innan. Så i min värld hade det inte kunnat ske på något bättre sätt.

Åh äntligen! 

Nu har vi bestämt att han är en Emil.

Nu har vi varit hemma i två och ett halvt dygn. Vi har snabbt kommit in i lunket. På söndagen kom Alvin hem. Åh vad jag längtat efter honom! Han bryr sig inte så mycket om sin lillebror. Han säger "Hej bebis" i ibland och klappar på honom.

Så sitter man hemma igen då. Mitt i natten. Vaken. Trött. 

Fatta att jag har TVÅ BARN! Två underbara pojkar! Tänk om jag hade vetat det för fyra år sen när jag startade den här bloggen!

Lilleman är hungrig. Vi är just nu inne i dygnet "jag vill bo vid bröstvårtorna så att det kommer igång ordentligt med mjölk mamma!" Han har legat vid bröstet konstant i några timmar nu. 

Har precis ätit frukost.  

Han är här! Kl 19.11 kom han ut till oss. Vår fina fina kille! 

Nu är vi på förlossningen.  Vi väntar på narkosläkaren som ska lägga eda, sen kommer de ta hål på hinnorna... 

Vid sextiden fick jag några värkar som gjorde mer ont, så då gick jag upp och tog en dusch. Och som vanligt när jag börjar röra på mig avstannar de. 

Sitter i soffan. Lyckas somna skapligt mellan värkarna som kommer med 10-20 minuter emellan. Måste tänka positiva tankar.

Ett dygn som varit i princip likadant som det förra. 

Efter en natt med värkar var tionde minut avtog det när jag började röra på mig. Så ingen bebis blev det.

Det är definitivt värkar. De kommer nu med 8 minuters mellanrum. Jag försöker sova, men det går inte så bra.  Men vilar i alla fall för att ladda inför fortsättningen. 

Sen fyratiden har jag haft en del värkar, först lite glesare, och nu är det typ 10 minuter emellan.

Det magiska datumet är här. Det man gått och väntat på i 8 månader nu. Ytterst odramatiskt har det varit. Jag vaknade i natt av att jag hade kramp i båda benen, hela benen.  Hjälp vad ont det gjorde. Jag flåsade och oljade mig, så sambon vaknade i panik och trodde att det var dags. Men så var det inte...

så här dagen före BF?

Idag är det ett år sen vi gjorde äggplocket och fem ägg blev befruktade. Fyra fick vi tillbaka och de allra sista valde att stanna. Och nu har han vuxit i nästan 9 månader och kommer ut när som helst.

"Jag är stencool"... för tillfället!!!!! 

I min februaribebisgrupp på Facebook är alla helt tokiga. "Bebisen måste komma nuuuuuuuuuu!" handlar typ vartannat inlägg om. Jag har inte den minsta brådska.  Jag är stencool. Han kommer när han kommer. 

Inser att frånvaro av inlägg kan tolkas som att något händer. Vilket det inte gör. Jag har varit instängd här hemma i två dagar med en sjuk Alvin. Vet inte om kroppen känner av att jag just nu verkligen inte vill att förlossningen ska sätta igång. Så klart skulle Alvin ha det kanon hos farmor men jag vill inte lämna bort honom när han är sjuk. 

I natt hade jag några riktigt onda värkar. Jag låg mest och funderade på att jag stoppade in en maskin tvätt igår och att om det satte igång måste vi komma ihåg att ta ut det innan vi åkte, så inte tvätten skulle ligga och mögla i maskinen.