Uppdatering
Jag ser att det fortfarande är några som jollar till bloggen lite då och då. Det händer inte så mycket här på bloggen. Min kamp är över. Jag har mina två barn och nu är jag i ett annat stadium i livet, småbarnstiden, med allt vad den innebär. Att slitas mellan jobba och familjeliv och känna sig otillräcklig på båda ställena. Att ständigt vara trött. Men samtidigt vara uppfylld av kärlek och lycka. Att vara arg på barnen när de krånglar men smälta totalt när de sträcker ut armarna mot en.
Jag har nu en annan blogg som handlar om mig och Alvin som vandrar Roslagsleden tillsammans och samtidigt samlar in pengar till Världens barn. Kika in på http://alvinvandrar.blogg.se så får ni se hur stor han blivit, vår lilla kille som vi längtade så mycket efter!
Ja det var ju längesen jag skrev något i denna otroligt spännande följetong... Jag skulle säga att det är bättre. Jag mår illa och kräks varje morgon, men om jag tar en tablett och äter något blir det ganska fort bättre. Sen klarar jag mig oftast utan medicin resten av dagen. Så jag har minskat från, som mest, 5 tabletter till en om dagen, skönt! Jag behöver inte riktigt småäta lika mycket längre heller, tack och lov! Om jag äter lunch och middag i tid, så går det ganska bra.Nu hoppas jag bara att jag ska slippa spy på morgonen. Men den värsta tiden är absolut över!
Idag låg och på rygg och läste en tidning. Plötsligt kände jag något fladdra till i magen. En liten fisk som slog... "Vad var det?" tänkte jag. Jag var inte det minsta gasig i magen, så det var inte tarmarna. Nej det måste ha varit lilla pyret som vände sig där inne!En så underbar känsla! Måtte dessa små fladder bli mer och mer vanliga nu!
Jag vabbar idag. Alvin sover ute i vagnen och jag har suttit ute i solen ett tag. Vad gör jag då? Jo går in och tittar på syskonvagnar. Jag skulle ju vara cool och inte tänka på det! Aja aja aja baja!
Jag brukar ofta gnälla på att ingenting nånsin går smidigt och att allt tar längre tid än man tror när det gäller ivf. Så döm av min förvåning, min mens bestämde sig för att komma en vecka för tidigt och starta idag. Det innebär att jag får starta med sprayen en hel vecka tidigare, redan den 4 januari. Det är om inte ens tre veckor! Shit vad nära det kändes helt plötsligt! Nu två dagar kvar att jobba, sen semester och innan semestern är slut börjar vi vår nya ivf!
På kvällen tände jag ett ljus för det lilla embryot som inte överlevde. Som fick sova i frysen i två år, men aldrig fick komma tillbaka till min varma livmoder. Kram du lilla!
Jag sitter här och försöker natta Alvin. Jag tänker på det lilla embryot som nu ligger och vilar i frysen. I morgon är dess stora dag, då ska det tinas upp och få flytta in i min livmoder, förhoppningsvis slå sig till ro där och bo där i 9 månader. Den här sången spelade jag för Alvin när han var ett embryo och nyss flyttat in i min mage. Och egentligen passar den väl nästan ännu bättre nu:"Det kom en stor svart örn, som vill flyga med dig. Hon säger det finns en röd planet som ingen rest till än.Och under balkongen på vår lägenhet, finns en liten kattunge som inte har nån vän.Vakna nu, världen behöver dig! Det finns en fotboll som ingen sparkar på, det finns en krokodil som har ont i en tand.Det finns en liten cykel, som ingen lärt sig cykla på. Det finns en stort palats som måste byggas i sand.Vakna nu, världen behöver dig! Det finns tusen miljarder stjärnor som ingen människa har sett, de har en hemliget som de vill viska till dig.Det finns fjärran länder som världen har övergett. Det finns en jättetjock bok som måste skrivas av dig.Vakna nu, världen behöver dig!Vakna nu, världen behöver dig!"Snälla lilla embryo, vakna i morgon! Kämpa och överlev! Kom till mig så ska jag värma dig och nära dig! Jag älskar dig redan!
I fredags när jag kom hem från jobbet hade det kommit brunt i trosorna. Sen har det fortsatt med små blödningar under hela helgen, men det har inte kommit igång riktigt än. Självklart sätter ju hjärnspökena in och man hoppas att det kan vara små blödningar som kan komma i början av en graviditet. Men jag tvivlar på det.I morgon kommer den nog igång på riktigt!
Nu har det lossats för fullt. Jag lyckades för första gången någonsin få ett positivt ägglossningstest, i tisdags. Dessutom visade tempen att jag borde ha ägglossat typ igår. Och jag hade fertilt sekret måndag till onsdag. Vi har haft sex varje dag sen i lördags, stackars sambon är döförkyld, men jag har tvingat honom ändå. Så om det inte tar nu så beror det inte på att vi tajmat fel i alla fall!
Försöker lägga in en bild på Alvin. Vi får se om det funkar. Han är mitt liv nu, det mest fantastiska jag har. Jag brukar säga att om jag vetat hur underbar han skulle bli hade jag längtat 1000 gånger mer. Det hade ju varit olidligt! Lite det som är jobbigt nu, jag vet hur fantastiskt underbart det var och är att vänta, få honom och leva med honom. Jag är så rädd att jag inte ska få uppleva det igen! Men jag hoppas!
Nu är det snart dags för ägglossning igen. Jag håller ordentlig koll den här gången. Har under alla månader jag försökt inte hållit sån stenkoll som nu. Jag kollar tempen, ägglossningstest och nu försöker jag dessutom kolla om jag har fertilt livmodersekret. Jag har aldrig hållit koll på sekretet förut, så jqg har svårt att tolka det, men jag försöker lära mig.Så vi ligger nu, bara köra på. Men mest kollar jag noga för jag vill kunna veta när ägglossningen kan förväntas komma vid ett eventuellt FET (planeringstokig som jag är). Men lite intressant är det och jag blir lite förundrad över att jag inte kollade så noga när vi försökte med Alvin. Det var en tanke med det förstås, jag ville inte stressa upp mig, utan försökte låtsas som att jag inte tänkte på det, för alla sa ju att om jag inte tänkte på det skulle det bli. Men nu vet jag att jag har försökt det så många gånger och det funkar inte. Jag är totalt oförmögen att inte tänka på det. Så då kan jag lika gärna tänka sjukt mycket på det, resonerar jag.Ägglossningstesten visar än så länge negativt, så jag tror det blir tisdag eller onsdag, men den som lever får se!
Jag tror nog ändå tror att nästa graviditet också kommer att bli till med läkarhjälp. Vi har två små kullsyskon till Alvin i frysen och det troliga är ju att det kommer att bli så att vi använder dem så småningom. För att vara beredd när det är dags, har jag bestämt att nu ska jag hålla ordentlig koll på min ägglossning, så jag vet ungefär när den ska komma i cykeln. Jag gjorde ju faktiskt inte det när vi försökte bli med barn förra gången. Jag var så rädd att bli besatt. Men nu tänker jag göra det och i knappt två månader har jag tempat varje morgon och den senaste cykeln kollade jag även med ägglossningstest. Och det som var intressant var att båda gångerna har äl kommit senare än vad jag skulle trott, typ på dag 18 i cykeln. Sen dröjer det bara 11-12 dagar innan mensen kommer. Jag ver ju inte om det alltid varit så, men det KAN ju ha varit så att vi faktiskt missat äl några gånger pga av att den varit senare än jag trott. Ofta var det ju så att direkt efter att vi trott äl varit slutade vi ha sex, för vi var less på görabarnsex.Ja man vet ju inte, men jag hoppas att det kan vara en av förklaringarna till varför det inte gick och att nu kommer det få som en dans...
I går var en sån dag! Han bara gnällde och gnällde och inget var bra. Jag blev trött och less och glad när sambon kom och kunde ta över. Men så tittade jag på honom på kvällen när han sov lugnt. Det vackraste jag vet. För två år sen var det allt jag önskade mig, ett litet barn som skulle ta all min tid och göra mig trött och less! Och nu är han här, han är fantastisk även när han gnäller! Om jag hade vetat att jag skulle älska honom så mycket hade jag längtat tusen gånger mer!
En prins
Jag tittade precis på pressträffen där prins Daniel meddelade att en prins blivit född. Jag känner att jag blir rörd, som alltid när bebisar kommer till världen. Jag minns att jag blev lika rörd för fyra år sen, då Estelle föddes, men att jag sen också blev ledsen, för jag ville ju också.
Nu har jag fått det där, inte bara en, utan två gånger. Jag har fått välkomna två barn till världen. Jag har fått meddela världen att två barn har fötts. Kanske inte samma uppståndelse som när kronprinsessan fått sina barn, men för oss och våra nära har det förstås varit större.
Varje barn son föds är ett underverk, prins eller ej, och två av dessa underverk är mina!
Sjuk storebror
Idag har mina mammaskills verkligen satts på prov. Alvin vaknade förkyld med feber. Alltså fick jag ha båda barnen hemma, för första gången ensam.
Det gick bra tycker jag. Det var lite knepigt där ett tag när jag skulle steka pannkakor. Emil ville bli buren, vilket jag löste med bärselen. Alvin satt i soffan och ropade "mamma" tre gånger i minuten. Så jag fick springa det medan varje pannkaka stektes.
Efter lunch somnade Alvin så då blev det betydligt lättare.
I morgon kommer mamma hit så då får jag lite hjäkp.
Bebisar är lite läskiga
Sms:ade med min syster för några dagar sen. Hon frågade förstås hur det går. Jag svarade att allt går bra, men att det fortfarande är lite läskigt.
Hennes svar blev "bebisar är lite läskiga!"
Och så är det ju. De är lite läskiga så här i början, innan man lärt känna dem. Man vet liksom inte var man har dem. Ena dagen sover de hela dagen och andra dagen är de vakna och vill ligga och snutta hela tiden. Man vet inte om och hur mycket man kommer få sova på nätterna. Man vet inte hur mycket man kommer hinna göra på dagen.
När man har kontrollbehov, som jag har, då är det läskigt! Man får liksom bara andas och flyta med strömmen. Vara beredd på vad som helst. Inse att denna tiden går all ens energi åt till bebisen. Har man tid med något annat, då får man se det som en bonus. För mig just nu går all tid som jag inte lägger på Emil till Alvin, så att han ska känna att jag fortfarande finns här för honom.
Har jag tur får jag nån timme på kvällen när båda barnen sover. Antingen sitter jag med en sovande Emil i famnen och då kan jag i alla fall titta på vad jag vill på TV. Eller, som idag, får jag lägga ner honom i sin säng och då kan jag göra precis vad jag vill. Det är riktig lyx det!
Hennes svar blev "bebisar är lite läskiga!"
Och så är det ju. De är lite läskiga så här i början, innan man lärt känna dem. Man vet liksom inte var man har dem. Ena dagen sover de hela dagen och andra dagen är de vakna och vill ligga och snutta hela tiden. Man vet inte om och hur mycket man kommer få sova på nätterna. Man vet inte hur mycket man kommer hinna göra på dagen.
När man har kontrollbehov, som jag har, då är det läskigt! Man får liksom bara andas och flyta med strömmen. Vara beredd på vad som helst. Inse att denna tiden går all ens energi åt till bebisen. Har man tid med något annat, då får man se det som en bonus. För mig just nu går all tid som jag inte lägger på Emil till Alvin, så att han ska känna att jag fortfarande finns här för honom.
Har jag tur får jag nån timme på kvällen när båda barnen sover. Antingen sitter jag med en sovande Emil i famnen och då kan jag i alla fall titta på vad jag vill på TV. Eller, som idag, får jag lägga ner honom i sin säng och då kan jag göra precis vad jag vill. Det är riktig lyx det!
Förlossningsberättelse
OBS! JÄTTELÅNGT! Kanske för er lite onödiga detaljer. Men jag vill minnas ALLT!
Min förlossningsberättelse
Söndag 7/2
På eftermiddagen tog jag ett bad. Medan jag badade fick jag några sammandragningar som kändes mer som värkar. Jag gick upp, pratade med mamma i telefonen. Medan jag pratade med henne kom några fler värkar som jag var tvungen att andas mig igenom. Mamma höll tiden och de kom med ungefär 10 minuters mellanrum.
Jag la mig i soffan och klockade värkarna. Tiden emellan minskade till 8 minuter. Då sa jag till sambon att köra hem Alvin till farmor och farfar, ifall något skulle sätta igång.
Jag la mig i sängen.
Måndag 8/2
Under natten kom värkarna med jämna mellanrum. Men de glesade ut lite, till kanske 15 minuters mellanrum i snitt. De gjorde rätt ont och jag vaknade varje gång. Det blev alltså en sömnlös natt.
På morgonen vaknade vi och då minskade värkarna, till att i princip försvinna. Vi hade tid för ultraljud och samtal om igångsättning. Jag ringde till förlossningen som rådde oss att gå på dessa.
Vi åkte dit. Jag hade glesa värkar. Ultraljudet visade att han vägde ungefär 4,3 kg. På läkarbesöket undersökte hon mig och jag var 1-2 cm öppen, men tappen var långt ifrån utplånad. Vi bokade igångsättning till fredag för att ge kroppen chansen att starta allting själv.
På eftermiddagen åkte jag på vattengympa. Var lite osäker på om jag borde gå, men jag gjorde det i alla fall. Fick några rejält onda värkar när jag försökte spänna magen, så det blev lite mer av plask och lek än gympa för mig. Skönt ändå att bada i det varma vattnet.
Jag åkte hem och hoppades att något skulle starta snart. Vi lät Alvin vara kvar hos farmor, ifall det skulle sätta igång.
Jag kände mig ledsen på kvällen. Rädd för en ny natt med värkar, dyster över att inget hände. Sambon kom och vi försökte lägga oss och titta på film i sängen. Jag läste i Gudrun Abascals bok ”Att föda” om latensfasen och att det var en bra idé att sitta lätt bakåtlutad.
Tisdag 9/2
Ganska snart började värkarna göra ont. Så jag gick och satte mig i soffan. Och faktum var att värkarna gjorde mindre ont då. När jag låg ner började de i magen för att sen gå bakåt i ryggen, men om jag satt i soffan kändes de bara i magen.
Min kompis hade tipsat om att sjunga ”En liten båt blir ofta våt” under värkarna. Och det gjorde jag, jag sjöng den tyst för mig själv. Då visste jag när halva sången gått att nu var halva värken över. Dessutom la jag till den vers jag lärt mig på Öppna förskolan. På frågan Vem som fick skatten är svaret : ”Jo det var jag, när jag fick dig, för du var den där skatten!” Det hjälpte mig med en målbild, jag skulle få en bebis i slutändan.
Jag satt i soffan hela natten. Sov väl lite grann, men inte så bra. Hade ganska mycket ångest. Jag kände mig ensammast i hela världen där jag satt och hade ont.
Till slut kom morgonen. Värkarna minskade igen. Jag tog en dusch. Ljuset kom tillbaka. Livet återvände. Sambon hämtade Alvin hos farmor och lämnade honom på dagis.
Vi åkte till Vaxholm och åt lunch, bara för att göra någonting. Vi åkte en biltur på Resarö och tittade på lite hus, bara för skojs skull. Jag fick sammandragningar ibland och då fick sambon sakta ner för att det inte skulle skumpa så mycket.
På eftermiddagen kom Alvin hem igen, vi tänkte att det bli ju ändå inget. Det var härligt att träffa honom. Jag tänkte att alla dessa värkar till slut skulle ge mig en till som Alvin att älska.
Dags att ladda för en ny kväll och natt med värkar i soffan.
Onsdag 10/2
En likadan natt igen som de föregående. Det var väldigt påfrestande. Mitt humör var inte på topp, allt kändes väldigt dystert och hopplöst. Sambon kom och satt med mig i soffan några gånger. Han försökte peppa mig. Och jag försökte hitta positiva tankar. Försökte tänka hur det skulle komma en bebis i slutändan, att allt skulle vara värt det till slut.
På något sätt klarade jag den tredje natten med värkar och dålig sömn. På morgonen kändes allt bättre igen. Mamma kom hit och höll mig sällskap under dagen. Vi åkte iväg och handlade lite fika.
Vid 15.00 kom Alvin hem från förskolan. Ungefär samtidigt började jag få lite tätare värkar. Klockade dem och de var nere på 9-10 minuters mellanrum. Mamma ville knappt åka, men hon gjorde det i alla fall. Värkarna kom tätare, ner mot 7 minuter mellan.
Jag ringde till förlossningen. Vi hade ju varit på Aurora-samtal, där vi fått skrivet att vi ville komma in tidigt på kontroll. Och det fick vi. Vi körde Alvin till farmor och farfar igen. Jag hade ont hela tiden i bilen. Otroligt vad dålig väg det plötsligt var till Danderyd.
Vi kom in på förlossningen och fick ganska direkt komma in på ett rum. Hon undersökte mig och jag var ca 3 cm öppen och tappen hade minskat men var inte utplånad. Jag fick ligga med CTG i en timme ungefär. Under tiden var värkarna nere på 4 minuter emellan och gjorde rejält ont. Britsen jag låg på var inte den mest bekväma och det var svårt att slappna av ordentligt.
Efter en timme kom hon in. Jag fick hänga kvar på sjukhuset några timmar, för de ville se om det skedde några framsteg. Vi satte oss i väntrummet. Jag satt i en fåtölj och när värkarna kom hängde jag på sambon. Det var lite jobbigt, för det satt ju andra i rummet, bland annat en familj med en pojke på kanske 5 år. Men jag kände mig stark, jag kände att ”nu händer det” och jag kände att jag klarade av värkarna.
När klockan blev 22 fick vi komma in för ny CTG. Jag hade inte öppnats någonting i princip. SUCK! Jag blev så ledsen, all min energi försvann! Medan jag låg med CTG minskade värkarna i intensitet och de blev glesare. Så de skickade hem oss. Jag fick medicin för att kunna sova, citodon (smärtstillande), bricanyl (för att lugna värkarna) och stilnoct (insomningstablett). När jag reste mig från britsen var jag kissnödig. Jag gick på toaletten, men när jag satte mig kom direkt en ond sammandragning, magen blev stenhård och jag fick inte ut en droppe. Men jag tänkte att när jag kom hem skulle jag ta en dusch och försöka kissa.
Torsdag 11/2
Vi kom hem. Jag kände mig väldigt ledsen. Men jag hoppade in i duschen. Tyvärr fungerade det inte. Jag hade konstant en sammandragning som inte släppte. Inte en droppe kiss. Jag klev ur duschen, satte mig på toaletten och försökte slappna av. Satt där i kanske 10 minuter. Ingenting. Jag ringde till förlossningen. Hon tipsade om värmedyna. Så sambon värmde den åt mig och jag satt kvar ett tag.
Till slut snöt jag mig och då kom faktisk lite kiss. Det lättade lite och magen slappnade av en aning.
Så nu tänkte jag att jag skulle försöka sova i alla fall. La mig i sängen med värmedyna. Jag tog citodon, bricanylen hade jag tagit redan på förlossningen. Jag var så trött så jag skippade insomningstabletten.
Jag somnade till, men vaknade hela tiden av värkar. Efter ett tag gav jag upp sängen och gick och satte mig i soffan. Sambon kom och satte sig med mig, han somnade efter ett tag. Men jag var vaken.
När klockan blev ungefär 02.00 började det göra så fruktansvärt ont. Magen var stenhård, konstant sammandragen. Jag försökte andas, men det är inte så lätt att andas sig igenom en värk som aldrig går över. Efter ett tag började bäbisen röra på sig dessutom, vilket gjorde allting ännu värre.
Jag ringde förlossningen igen. Hon sa åt mig att ta insomningstabletten, vilket jag gjorde. Efter en halvtimme satt jag fortfarande vaken. Jag tänkte att ”det här går inte, jag dör”! Jag var så ledsen. Jag väckte sambon och sa ”vilken annan människa som har så här ont får inte komma in på sjukhuset och få hjälp?”
Ringde förlossningen igen, och den här gången sa hon åt oss att komma in. Klockan var nu någonstans mellan 03.00 och 04.00.
Vi satte oss i bilen igen. Nu hade insomningstabletten en viss inverkan på mig, för exakt vad som hände när vi kom in, det minns jag inte. Men vi fick komma in på ett rum och de gjorde CTG igen. Som jag avskydde denna CTG, man var tvungen att ligga på en obekväm brits på rygg! Hon tappade mig också på urin, hon fick ut 1000 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig och att det gjorde ont när bebisen sparkade! Så fort hon hade tappat blåsan försvann den värsta smärtan. Jag hade bara mina vanliga, ganska glesa värkar.
Hon kom in och jag fick dricka massa kall saft, för att hon ville att han skulle röra på sig. Sen blev vi liggande där ganska länge. Hon meddelade att vi skulle få komma upp på antenatalen där jag skulle få morfin och få sova. Men det drog ut på tiden, jag tror vi var kvar på förlossningen en timme längre än de sagt. Jag slumrade en del under denna tid, minns inte riktigt vad som hände.
När vi till slut kom upp på rummet på avdelning 16 var det ett delat rum. I sängen bredvid låg en kvinna som var i vecka 29 och vattnet hade gått, så det var ganska stor uppståndelse kring henne. Jag mådde ändå ganska bra just då. Vi gick till matrummet och åt frukost. De hann komma in och ta lite prover. Jag tror nog att jag sov en stund också.
Runt kl 9.30 kom en läkare in till mig, samma läkare som vi träffat på måndagens samtal om igångsättning. Hon berättade att det blivit ett missförstånd, jag skulle fått ett eget rum där jag skulle sova. Jag sa till henne ”Vet du vad nu väntar jag bara på att bli så pass öppen så ni kan ge mig EDA!” ”Men det kan vi ju göra nu”, sa hon. ”Vi skulle kunna lägga en tidig EDA och sen ta hål på hinnorna.” Vi båda två tänkte att om jag får EDA ger det mig en chans till vila innan det sätter igång. Hon gick iväg för att diskutera med de andra.
Efter ronden kom hon tillbaka och sa att så skulle det bli. Jag skulle få komma ner på förlossningen och bli igångsatt.
Ca kl 10.00 kördes jag ner på förlossningen av barnmorskan Linnea, en jättegullig tjej! Hon undersökte mig, jag var öppen 4 cm. Jag fick en infart i handryggen. Jag hade en del värkar, men inte så ofta och inte så starka.
Efter ungefär en och en halv timme kom narkosläkaren och la epidural. Han hade med sig en student, så medan han berättade för henne vad han gjorde fick jag också veta allt. Jag hade ju inte så täta värkar så det var inga större problem. Jag var tvungen att ligga på sidan och kuta ordentligt med ryggen och det gick bra. Jag tyckte inte det gjorde särskilt ont heller.
När bedövningen så hade tagit tog barnmorskan hål på hinnan. Det kom inte någon störtflod direkt, utan lite vatten sipprade ut. Samtidig satte hon en skalp-CTG på bebisens huvud, för han var så busig och ville inte bli registrerad via vanlig CTG.
Nu var klockan strax före 13.00 och nu fick vi äntligen sova lite. Det fanns en säng som sambon kunde sova i och jag låg ju i min fina förlossningssäng. Lite mer än en timme sov vi, det var verkligen välbehövligt.
När vi hade sovit ett tag, ca 14.30 kom barnmorskan in och undersökte mig igen. Fortfarande 4 cm öppen. Nu satte de värkstimulerande dropp. Jag kände av värkarna, de gjorde inte ont, men det tryckte på neråt. Dessutom forsade det ut vatten vid varje värk, det var helt galet. De fick komma och byta binda och underlägg flera gånger.
Sambon gick iväg och åt lite lunch. Jag fick smörgåsar och fil av barnmorskan. Sen fick jag för mig att jag skulle upp och röra på mig. Jag fick en pilatesboll. Jag klev ur sängen, men insåg snabbt att det inte var en kanonidé att göra det när jag var ensam, för ena benet höll på att vika sig. Jaja jag var ju redan uppe, så jag satt och studsade lite på bollen tills sambon kom tillbaka. Han hade köpt med sig lite godis, som vi festade på.
Ungefär klockan 15.00 fick vi en ny barnmorska, och hon som tog hand om oss nu hette Lisa. Hon var väldigt lugn och harmonisk, spred trygghet omkring sig. Hon kom in och presenterade sig för oss och samtidigt berättade hon att de ville ta ett blodprov på bebisen för att kolla hans laktatvärde, alltså halten av mjölksyra i blodet. Om det är högt betyder det att bebisen inte mår bra. Tydligen tyckte de att hans hjärtljud gick ner lite för mycket vid värkarna, så de ville kolla för säkerhets skull. (Detta var ju någonting vi kände igen alltför väl från förra gången.)
De tog ett blodprov, efter mycket om och men. Jag var fortfarande bara 4 cm öppen och bebisen låg långt upp, så det var svårt för dem att komma åt. Men de lyckades till slut och hans värde låg på 3,30, vilket var bra. Så de vågade öka på droppet.
Under hela förlossningen mådde jag toppen. Jag hade ju inte det minsta ont, de fyllde på eda:n så fort jag kände minsta lilla. Jag satte mig på bollen igen för att försöka hjälpa bebisen neråt. Vi hade med oss Yatzy och vi hann spela ett och ett halvt parti. Sambon vann det parti vi hann klart med. Men vid 16.30 kom de in och ville göra nytt laktat-prov. Den här gången låg det på 2,20, vilket var ännu bättre. Jag hade fortfarande inte öppnats någonting, inte det minsta.
Nu började vi förstå att det lutade åt kejsarsnitt. Läkaren sa någonting om att navelsträngen kunde vara lindad runt barnet. De ville inte att jag skulle äta eller dricka mer. Läkaren sa ingenting rätt ut, men vi läste mellan raderna. De ökade droppet igen och för att se om det hade någon effekt.
Jag fick lägga mig på sidan, för att se om det gjorde någon skillnad. Jag låg så ett tag. Men sambon som satt och tittade på CTG-skärmen sa efter ett tag åt mig att lägga mig på rygg igen. Tydligen gick hjärtljuden ner ganska mycket och det blev bättre när jag låg på rygg igen.
Vid 17.40 kom barnmorskan in. På eget bevåg stängde hon av droppet, för även hon hade sett att bebisen inte gillade värkarna. Snart kom läkaren in. Hon pratade med oss, undersökte mig, fortfarande ingen förändring, min kropp ville inte öppna sig. Då fanns inte så mycket annat att göra än att ta ut vår älskling med kejsarsnitt. De vågade inte höja droppet mer, dels pga CTG och dels på grund av jag var tidigare snittat. Och ingenting hände. Jag hade ju kunnat ligga där i flera dagar utan någon förändring.
Jag fick bricanyl för att stoppa värkarna. Eftersom jag fastade fick jag även vätskedropp.
Allting var så mycket lugnare än vårt förra kejsarsnitt. Vi packade ihop alla våra grejer och sambon fick gå iväg och låsa in dem i ett skåp. De kom med en annan säng till mig. Vi satt en stund och väntade, hade tid att smälta händelserna, prata med varandra, ta en sista bild på magen. Vi fick även med oss kameran till operationsrummet. Efter ungefär en halvtimme kom de och hämtade oss och vi åkte iväg till operation. Den här gången inte på förlossningen, utan den sal där de utför planerade kejsarsnitt.
På operation stod sköterskorna och väntade på oss, en undersköterska, en sjuksköterska och en narkossköterska. Jag fick själv flytta mig från sängen till operationsbritsen. Narkosläkaren kom, han frågade en del frågor om hur EDA:n fungerat och bestämde sig för att lägga bedövningen i den. Allt var väldigt lugnt, inte alls den stressade stämning som var vid vårt förra snitt.
Operationen började 19.06. Hela tiden stod narkosläkaren bredvid oss och berättade vad som hände. Han beskrev att när det närmade sig skulle vi först höra hur de sög upp vätska från livmodern och sen skulle de trycka ordentligt på magen. Och precis det hände. Och sen hörde vi några små tysta gnyenden. ”Grattis!” sa alla. Han var här!
Barnmorskan, sambon och bebisen gick iväg. Jag hörde hur han grät. Och jag skakade om armarna och det kändes som att jag frös. Det var tydligen en vanlig effekt när man fick bedövning, att man skakar. De byltade på mig med en varm handduk. Jag hörde bebisen låta. Narkosläkaren stod och pratade med mig och klappade på mig medan jag skakade och skakade.
Efter ett tag kom sambon med lillen. Han hörde min röst och man såg hur han kände igen den. De drog ner min skjorta och la honom på mitt bröst. Han hittade bröstvårtan på en gång och började suga direkt. Det kändes lite läbbigt att han låg där, jag lutade ju typ nästan neråt med huvudet, men sambon hjälpte till att hålla i honom. Sambon gav mig flera pussar, vi njöt av ögonblicket att vår lille kille kommit till livet.
19.33 avslutade operationen och vi kördes till uppvaket på kvinnokliniken. Där hann vi ligga i ungefär en timme innan det stängde och sen flyttades vi till det allmänna uppvaket. De första 2 ½ timmarna av sitt liv låg han och snuttade på bröstet. Han visste precis vad som behövde göras för att kunna leva i denna värld. Vi tog bilder på honom och meddelande omvärlden att vårt andra underverk sett dagens ljus och att vi alla mådde bra.
Ungefär kl 23.30 flyttades vi till BB-avdelning 17. Det var samma avdelning som vi låg på då Alvin föddes, men den hade flyttat, så det var andra lokaler. På rummet väntade brickan med de omtalade smörgåsarna. Sambon gick ner till förlossningen för att hämta våra väskor och medan han var borta åt jag upp alla smörgåsarna. Men som tur var kunde han gå och göra nya när han kom. Jag låg med lilleman i famnen och försökte förstå att jag nu var tvåbarnsmamma.
Förlossningen var över. En lång förlossning om man räknar den långa latensfasen. Tiden fram till att vi kom ner på förlossningen tyckte jag var väldigt jobbig. Men från att de satte bedövningen och tog hål på hinnan tyckte jag den var fantastisk! De hade total kontroll på oss och jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Jag var inte besviken att det blev kejsarsnitt. Jag hade på något sätt känt det på mig. Jag var också mer rädd för att föda vaginalt, eftersom jag aldrig gjort det innan. Så i min värld hade det inte kunnat ske på något bättre sätt.
Min förlossningsberättelse
Söndag 7/2
På eftermiddagen tog jag ett bad. Medan jag badade fick jag några sammandragningar som kändes mer som värkar. Jag gick upp, pratade med mamma i telefonen. Medan jag pratade med henne kom några fler värkar som jag var tvungen att andas mig igenom. Mamma höll tiden och de kom med ungefär 10 minuters mellanrum.
Jag la mig i soffan och klockade värkarna. Tiden emellan minskade till 8 minuter. Då sa jag till sambon att köra hem Alvin till farmor och farfar, ifall något skulle sätta igång.
Jag la mig i sängen.
Måndag 8/2
Under natten kom värkarna med jämna mellanrum. Men de glesade ut lite, till kanske 15 minuters mellanrum i snitt. De gjorde rätt ont och jag vaknade varje gång. Det blev alltså en sömnlös natt.
På morgonen vaknade vi och då minskade värkarna, till att i princip försvinna. Vi hade tid för ultraljud och samtal om igångsättning. Jag ringde till förlossningen som rådde oss att gå på dessa.
Vi åkte dit. Jag hade glesa värkar. Ultraljudet visade att han vägde ungefär 4,3 kg. På läkarbesöket undersökte hon mig och jag var 1-2 cm öppen, men tappen var långt ifrån utplånad. Vi bokade igångsättning till fredag för att ge kroppen chansen att starta allting själv.
På eftermiddagen åkte jag på vattengympa. Var lite osäker på om jag borde gå, men jag gjorde det i alla fall. Fick några rejält onda värkar när jag försökte spänna magen, så det blev lite mer av plask och lek än gympa för mig. Skönt ändå att bada i det varma vattnet.
Jag åkte hem och hoppades att något skulle starta snart. Vi lät Alvin vara kvar hos farmor, ifall det skulle sätta igång.
Jag kände mig ledsen på kvällen. Rädd för en ny natt med värkar, dyster över att inget hände. Sambon kom och vi försökte lägga oss och titta på film i sängen. Jag läste i Gudrun Abascals bok ”Att föda” om latensfasen och att det var en bra idé att sitta lätt bakåtlutad.
Tisdag 9/2
Ganska snart började värkarna göra ont. Så jag gick och satte mig i soffan. Och faktum var att värkarna gjorde mindre ont då. När jag låg ner började de i magen för att sen gå bakåt i ryggen, men om jag satt i soffan kändes de bara i magen.
Min kompis hade tipsat om att sjunga ”En liten båt blir ofta våt” under värkarna. Och det gjorde jag, jag sjöng den tyst för mig själv. Då visste jag när halva sången gått att nu var halva värken över. Dessutom la jag till den vers jag lärt mig på Öppna förskolan. På frågan Vem som fick skatten är svaret : ”Jo det var jag, när jag fick dig, för du var den där skatten!” Det hjälpte mig med en målbild, jag skulle få en bebis i slutändan.
Jag satt i soffan hela natten. Sov väl lite grann, men inte så bra. Hade ganska mycket ångest. Jag kände mig ensammast i hela världen där jag satt och hade ont.
Till slut kom morgonen. Värkarna minskade igen. Jag tog en dusch. Ljuset kom tillbaka. Livet återvände. Sambon hämtade Alvin hos farmor och lämnade honom på dagis.
Vi åkte till Vaxholm och åt lunch, bara för att göra någonting. Vi åkte en biltur på Resarö och tittade på lite hus, bara för skojs skull. Jag fick sammandragningar ibland och då fick sambon sakta ner för att det inte skulle skumpa så mycket.
På eftermiddagen kom Alvin hem igen, vi tänkte att det bli ju ändå inget. Det var härligt att träffa honom. Jag tänkte att alla dessa värkar till slut skulle ge mig en till som Alvin att älska.
Dags att ladda för en ny kväll och natt med värkar i soffan.
Onsdag 10/2
En likadan natt igen som de föregående. Det var väldigt påfrestande. Mitt humör var inte på topp, allt kändes väldigt dystert och hopplöst. Sambon kom och satt med mig i soffan några gånger. Han försökte peppa mig. Och jag försökte hitta positiva tankar. Försökte tänka hur det skulle komma en bebis i slutändan, att allt skulle vara värt det till slut.
På något sätt klarade jag den tredje natten med värkar och dålig sömn. På morgonen kändes allt bättre igen. Mamma kom hit och höll mig sällskap under dagen. Vi åkte iväg och handlade lite fika.
Vid 15.00 kom Alvin hem från förskolan. Ungefär samtidigt började jag få lite tätare värkar. Klockade dem och de var nere på 9-10 minuters mellanrum. Mamma ville knappt åka, men hon gjorde det i alla fall. Värkarna kom tätare, ner mot 7 minuter mellan.
Jag ringde till förlossningen. Vi hade ju varit på Aurora-samtal, där vi fått skrivet att vi ville komma in tidigt på kontroll. Och det fick vi. Vi körde Alvin till farmor och farfar igen. Jag hade ont hela tiden i bilen. Otroligt vad dålig väg det plötsligt var till Danderyd.
Vi kom in på förlossningen och fick ganska direkt komma in på ett rum. Hon undersökte mig och jag var ca 3 cm öppen och tappen hade minskat men var inte utplånad. Jag fick ligga med CTG i en timme ungefär. Under tiden var värkarna nere på 4 minuter emellan och gjorde rejält ont. Britsen jag låg på var inte den mest bekväma och det var svårt att slappna av ordentligt.
Efter en timme kom hon in. Jag fick hänga kvar på sjukhuset några timmar, för de ville se om det skedde några framsteg. Vi satte oss i väntrummet. Jag satt i en fåtölj och när värkarna kom hängde jag på sambon. Det var lite jobbigt, för det satt ju andra i rummet, bland annat en familj med en pojke på kanske 5 år. Men jag kände mig stark, jag kände att ”nu händer det” och jag kände att jag klarade av värkarna.
När klockan blev 22 fick vi komma in för ny CTG. Jag hade inte öppnats någonting i princip. SUCK! Jag blev så ledsen, all min energi försvann! Medan jag låg med CTG minskade värkarna i intensitet och de blev glesare. Så de skickade hem oss. Jag fick medicin för att kunna sova, citodon (smärtstillande), bricanyl (för att lugna värkarna) och stilnoct (insomningstablett). När jag reste mig från britsen var jag kissnödig. Jag gick på toaletten, men när jag satte mig kom direkt en ond sammandragning, magen blev stenhård och jag fick inte ut en droppe. Men jag tänkte att när jag kom hem skulle jag ta en dusch och försöka kissa.
Torsdag 11/2
Vi kom hem. Jag kände mig väldigt ledsen. Men jag hoppade in i duschen. Tyvärr fungerade det inte. Jag hade konstant en sammandragning som inte släppte. Inte en droppe kiss. Jag klev ur duschen, satte mig på toaletten och försökte slappna av. Satt där i kanske 10 minuter. Ingenting. Jag ringde till förlossningen. Hon tipsade om värmedyna. Så sambon värmde den åt mig och jag satt kvar ett tag.
Till slut snöt jag mig och då kom faktisk lite kiss. Det lättade lite och magen slappnade av en aning.
Så nu tänkte jag att jag skulle försöka sova i alla fall. La mig i sängen med värmedyna. Jag tog citodon, bricanylen hade jag tagit redan på förlossningen. Jag var så trött så jag skippade insomningstabletten.
Jag somnade till, men vaknade hela tiden av värkar. Efter ett tag gav jag upp sängen och gick och satte mig i soffan. Sambon kom och satte sig med mig, han somnade efter ett tag. Men jag var vaken.
När klockan blev ungefär 02.00 började det göra så fruktansvärt ont. Magen var stenhård, konstant sammandragen. Jag försökte andas, men det är inte så lätt att andas sig igenom en värk som aldrig går över. Efter ett tag började bäbisen röra på sig dessutom, vilket gjorde allting ännu värre.
Jag ringde förlossningen igen. Hon sa åt mig att ta insomningstabletten, vilket jag gjorde. Efter en halvtimme satt jag fortfarande vaken. Jag tänkte att ”det här går inte, jag dör”! Jag var så ledsen. Jag väckte sambon och sa ”vilken annan människa som har så här ont får inte komma in på sjukhuset och få hjälp?”
Ringde förlossningen igen, och den här gången sa hon åt oss att komma in. Klockan var nu någonstans mellan 03.00 och 04.00.
Vi satte oss i bilen igen. Nu hade insomningstabletten en viss inverkan på mig, för exakt vad som hände när vi kom in, det minns jag inte. Men vi fick komma in på ett rum och de gjorde CTG igen. Som jag avskydde denna CTG, man var tvungen att ligga på en obekväm brits på rygg! Hon tappade mig också på urin, hon fick ut 1000 ml. Inte konstigt att jag var kissnödig och att det gjorde ont när bebisen sparkade! Så fort hon hade tappat blåsan försvann den värsta smärtan. Jag hade bara mina vanliga, ganska glesa värkar.
Hon kom in och jag fick dricka massa kall saft, för att hon ville att han skulle röra på sig. Sen blev vi liggande där ganska länge. Hon meddelade att vi skulle få komma upp på antenatalen där jag skulle få morfin och få sova. Men det drog ut på tiden, jag tror vi var kvar på förlossningen en timme längre än de sagt. Jag slumrade en del under denna tid, minns inte riktigt vad som hände.
När vi till slut kom upp på rummet på avdelning 16 var det ett delat rum. I sängen bredvid låg en kvinna som var i vecka 29 och vattnet hade gått, så det var ganska stor uppståndelse kring henne. Jag mådde ändå ganska bra just då. Vi gick till matrummet och åt frukost. De hann komma in och ta lite prover. Jag tror nog att jag sov en stund också.
Runt kl 9.30 kom en läkare in till mig, samma läkare som vi träffat på måndagens samtal om igångsättning. Hon berättade att det blivit ett missförstånd, jag skulle fått ett eget rum där jag skulle sova. Jag sa till henne ”Vet du vad nu väntar jag bara på att bli så pass öppen så ni kan ge mig EDA!” ”Men det kan vi ju göra nu”, sa hon. ”Vi skulle kunna lägga en tidig EDA och sen ta hål på hinnorna.” Vi båda två tänkte att om jag får EDA ger det mig en chans till vila innan det sätter igång. Hon gick iväg för att diskutera med de andra.
Efter ronden kom hon tillbaka och sa att så skulle det bli. Jag skulle få komma ner på förlossningen och bli igångsatt.
Ca kl 10.00 kördes jag ner på förlossningen av barnmorskan Linnea, en jättegullig tjej! Hon undersökte mig, jag var öppen 4 cm. Jag fick en infart i handryggen. Jag hade en del värkar, men inte så ofta och inte så starka.
Efter ungefär en och en halv timme kom narkosläkaren och la epidural. Han hade med sig en student, så medan han berättade för henne vad han gjorde fick jag också veta allt. Jag hade ju inte så täta värkar så det var inga större problem. Jag var tvungen att ligga på sidan och kuta ordentligt med ryggen och det gick bra. Jag tyckte inte det gjorde särskilt ont heller.
När bedövningen så hade tagit tog barnmorskan hål på hinnan. Det kom inte någon störtflod direkt, utan lite vatten sipprade ut. Samtidig satte hon en skalp-CTG på bebisens huvud, för han var så busig och ville inte bli registrerad via vanlig CTG.
Nu var klockan strax före 13.00 och nu fick vi äntligen sova lite. Det fanns en säng som sambon kunde sova i och jag låg ju i min fina förlossningssäng. Lite mer än en timme sov vi, det var verkligen välbehövligt.
När vi hade sovit ett tag, ca 14.30 kom barnmorskan in och undersökte mig igen. Fortfarande 4 cm öppen. Nu satte de värkstimulerande dropp. Jag kände av värkarna, de gjorde inte ont, men det tryckte på neråt. Dessutom forsade det ut vatten vid varje värk, det var helt galet. De fick komma och byta binda och underlägg flera gånger.
Sambon gick iväg och åt lite lunch. Jag fick smörgåsar och fil av barnmorskan. Sen fick jag för mig att jag skulle upp och röra på mig. Jag fick en pilatesboll. Jag klev ur sängen, men insåg snabbt att det inte var en kanonidé att göra det när jag var ensam, för ena benet höll på att vika sig. Jaja jag var ju redan uppe, så jag satt och studsade lite på bollen tills sambon kom tillbaka. Han hade köpt med sig lite godis, som vi festade på.
Ungefär klockan 15.00 fick vi en ny barnmorska, och hon som tog hand om oss nu hette Lisa. Hon var väldigt lugn och harmonisk, spred trygghet omkring sig. Hon kom in och presenterade sig för oss och samtidigt berättade hon att de ville ta ett blodprov på bebisen för att kolla hans laktatvärde, alltså halten av mjölksyra i blodet. Om det är högt betyder det att bebisen inte mår bra. Tydligen tyckte de att hans hjärtljud gick ner lite för mycket vid värkarna, så de ville kolla för säkerhets skull. (Detta var ju någonting vi kände igen alltför väl från förra gången.)
De tog ett blodprov, efter mycket om och men. Jag var fortfarande bara 4 cm öppen och bebisen låg långt upp, så det var svårt för dem att komma åt. Men de lyckades till slut och hans värde låg på 3,30, vilket var bra. Så de vågade öka på droppet.
Under hela förlossningen mådde jag toppen. Jag hade ju inte det minsta ont, de fyllde på eda:n så fort jag kände minsta lilla. Jag satte mig på bollen igen för att försöka hjälpa bebisen neråt. Vi hade med oss Yatzy och vi hann spela ett och ett halvt parti. Sambon vann det parti vi hann klart med. Men vid 16.30 kom de in och ville göra nytt laktat-prov. Den här gången låg det på 2,20, vilket var ännu bättre. Jag hade fortfarande inte öppnats någonting, inte det minsta.
Nu började vi förstå att det lutade åt kejsarsnitt. Läkaren sa någonting om att navelsträngen kunde vara lindad runt barnet. De ville inte att jag skulle äta eller dricka mer. Läkaren sa ingenting rätt ut, men vi läste mellan raderna. De ökade droppet igen och för att se om det hade någon effekt.
Jag fick lägga mig på sidan, för att se om det gjorde någon skillnad. Jag låg så ett tag. Men sambon som satt och tittade på CTG-skärmen sa efter ett tag åt mig att lägga mig på rygg igen. Tydligen gick hjärtljuden ner ganska mycket och det blev bättre när jag låg på rygg igen.
Vid 17.40 kom barnmorskan in. På eget bevåg stängde hon av droppet, för även hon hade sett att bebisen inte gillade värkarna. Snart kom läkaren in. Hon pratade med oss, undersökte mig, fortfarande ingen förändring, min kropp ville inte öppna sig. Då fanns inte så mycket annat att göra än att ta ut vår älskling med kejsarsnitt. De vågade inte höja droppet mer, dels pga CTG och dels på grund av jag var tidigare snittat. Och ingenting hände. Jag hade ju kunnat ligga där i flera dagar utan någon förändring.
Jag fick bricanyl för att stoppa värkarna. Eftersom jag fastade fick jag även vätskedropp.
Allting var så mycket lugnare än vårt förra kejsarsnitt. Vi packade ihop alla våra grejer och sambon fick gå iväg och låsa in dem i ett skåp. De kom med en annan säng till mig. Vi satt en stund och väntade, hade tid att smälta händelserna, prata med varandra, ta en sista bild på magen. Vi fick även med oss kameran till operationsrummet. Efter ungefär en halvtimme kom de och hämtade oss och vi åkte iväg till operation. Den här gången inte på förlossningen, utan den sal där de utför planerade kejsarsnitt.
På operation stod sköterskorna och väntade på oss, en undersköterska, en sjuksköterska och en narkossköterska. Jag fick själv flytta mig från sängen till operationsbritsen. Narkosläkaren kom, han frågade en del frågor om hur EDA:n fungerat och bestämde sig för att lägga bedövningen i den. Allt var väldigt lugnt, inte alls den stressade stämning som var vid vårt förra snitt.
Operationen började 19.06. Hela tiden stod narkosläkaren bredvid oss och berättade vad som hände. Han beskrev att när det närmade sig skulle vi först höra hur de sög upp vätska från livmodern och sen skulle de trycka ordentligt på magen. Och precis det hände. Och sen hörde vi några små tysta gnyenden. ”Grattis!” sa alla. Han var här!
Barnmorskan, sambon och bebisen gick iväg. Jag hörde hur han grät. Och jag skakade om armarna och det kändes som att jag frös. Det var tydligen en vanlig effekt när man fick bedövning, att man skakar. De byltade på mig med en varm handduk. Jag hörde bebisen låta. Narkosläkaren stod och pratade med mig och klappade på mig medan jag skakade och skakade.
Efter ett tag kom sambon med lillen. Han hörde min röst och man såg hur han kände igen den. De drog ner min skjorta och la honom på mitt bröst. Han hittade bröstvårtan på en gång och började suga direkt. Det kändes lite läbbigt att han låg där, jag lutade ju typ nästan neråt med huvudet, men sambon hjälpte till att hålla i honom. Sambon gav mig flera pussar, vi njöt av ögonblicket att vår lille kille kommit till livet.
19.33 avslutade operationen och vi kördes till uppvaket på kvinnokliniken. Där hann vi ligga i ungefär en timme innan det stängde och sen flyttades vi till det allmänna uppvaket. De första 2 ½ timmarna av sitt liv låg han och snuttade på bröstet. Han visste precis vad som behövde göras för att kunna leva i denna värld. Vi tog bilder på honom och meddelande omvärlden att vårt andra underverk sett dagens ljus och att vi alla mådde bra.
Ungefär kl 23.30 flyttades vi till BB-avdelning 17. Det var samma avdelning som vi låg på då Alvin föddes, men den hade flyttat, så det var andra lokaler. På rummet väntade brickan med de omtalade smörgåsarna. Sambon gick ner till förlossningen för att hämta våra väskor och medan han var borta åt jag upp alla smörgåsarna. Men som tur var kunde han gå och göra nya när han kom. Jag låg med lilleman i famnen och försökte förstå att jag nu var tvåbarnsmamma.
Förlossningen var över. En lång förlossning om man räknar den långa latensfasen. Tiden fram till att vi kom ner på förlossningen tyckte jag var väldigt jobbig. Men från att de satte bedövningen och tog hål på hinnan tyckte jag den var fantastisk! De hade total kontroll på oss och jag kände mig lugn och trygg hela tiden. Jag var inte besviken att det blev kejsarsnitt. Jag hade på något sätt känt det på mig. Jag var också mer rädd för att föda vaginalt, eftersom jag aldrig gjort det innan. Så i min värld hade det inte kunnat ske på något bättre sätt.
Status på illamåendet
Första "sparken"
Ajabaja
ET
Nu har vi varit och gjort ET. Det gick bara bra. Vi fick inte veta hur många av äggen som blev befruktade, men ett fick vi tillbaka och fyra frystes in. Så det är ju jättebra, skönt att ha många i frysen om det här inte skulle lyckas. Dels för att slippa behandlingen, men också för att det bli billigare. Känns hemskt att prata om pengar i dessa sammanhang, men det är ju ett fakta att ett FET kostar en tredjedel så mycket som en hel behandling.
I alla fall kom vi dit och fick komma in ganska direkt. Läkaren kom också ganska direkt, så vi behövde inte vänta länge alls. Vi pratade lite om att jag varit dålig i magen men han trodde inte det hade något med överstimulering att göra. Sen fick vi gå in. Vi fick fota även det här embryot. Fyra celler sa de att det var. Tittar man noga ser det ut som att det är fem, men vi är ju inga experter. Allt gick snabbt och smärtfritt, det mest obehagliga var nog när han tvättade av livmoderhalsen.
Han sa att embryot hamnade på det bästa stället, vilket nu det är. Men också att nu handlar det om att embryot ska fortsätta dela sig. Vi kan inte göra något för att påverka, allt är upp till embryot.
Så, snälla, snälla lilla embryo! Jag älskar dig redan, snälla JOBBA JOBBA JOBBA!!!!! Stanna hos oss!
Vårt andra äggplock
Dags att beskriva äggplocket då. Mycket var ju lika som förra gången, men en hel del var annorlunda.
Vi hade tid 9.30. Vi gick upp tidigt, gav Alvin frukost och lämnade honom på förskolan. Jag fick bara äta flytande frukost, så det blev en drickyoghurt. Efter 7.30 fick jag inte ens dricka, vilket ju gjorde att jag kände mig urtörstig bara för att.
Det var en snöig, grå dag, slaskigt och eländigt på vägarna. Vi hade god tid på oss och kom till kliniken 20 minuter för tidigt. Efter en liten stund fick vi komma in på vårt rum, Violen, samma rum som vi våra två återföringar. Jag fick byta om till de snygga kläderna och fick två Alvedon och en lugnande. Barnmorskan kom även och satte en kanyl i armen. Ganska snart kände jag mig lite lullig av den lugnande medicinen. Vi hade med oss surfplattan och satte på en film. Jag var rätt så groggy ett tag, men det blev bättre så småningom.
Efter att vi väntat typ en timme fick sambon gå och lämna sitt prov. När han varit borta en stund kom läkaren in och sa att det var dags. Han var orolig att jag skulle hinna ägglossa, så vi hade inte tid att vänta på sambon, vilket ju inte kändes så kul, men jag hade ju inget val. Jag misstänkte att sambon satt och väntade på att de skulle ta hand om provet, och det stämde, så de fick gå och hämta honom. Så jag slapp göra det utan honom!
Ja vi kom in i rummet och jag fick hoppa upp i stolen. Jag fick en värmedyna på magen och morfin i kanylen. Tydligen hade de läst i min journal från förra gången att jag hade ont på vänster sida, så jag fick en högre dos morfin på en gång. Läkaren la lokalbedövning och det kändes!
Sen satte han igång. Visst, det stack till och kändes, men det gjorde mycket mindre ont än förra gången. Jag låg och blundade, andades och fokuserade på att slappna av.
Jag var så orolig innan och hade intalat mig själv att jag skulle vara nöjd om det blev 2 ägg. Så sa embryologen "ägg" och sambon kramade mig på axeln. Det var en enorm lättnad! Sen hittade hon ägg efter ägg efter ägg, jag trodde inte det var sant! När det var klart hade de hittat 11 ägg. Jag kände mig så pigg och glad.
Jag fick hjälp in på rummet och ner i sängen, men ärligt talat kändes det lite som att de pjoskade med mig, jag kände mig inte alls dålig. Jag fick en värmedyna på magen och bäddade ner mig. Jag låg en stund och slappnade av. Jag dåsade lite grann, men jag somnade inte. Efter att jag legat 45 minuter ca var jag less och bad sambon hämta smörgåsar.
Barnmorskan kom in och berättade att de hittat 12 ägg till slut. Vi fick info om vad som ska hända nu och sen fick vi åka hem.
I bilen hem mådde jag superbra. Jag hade redan innan bestämt att jag ska vara hemma från jobbet i morgon och jag kände nästan att det var lite onödigt, så pigg var jag. Vi åkte och hämtade Alvin och sen hem. Jag försökte lägga mig ner och ta det lugnt, men Alvin var otroligt mammig och ville bara ligga på mig, så det var rätt svårt att slappna av. Efter nån timme började bedövningen släppa och alvedonet gå ur kroppen och då kände jag att det nog är ett bra beslut att vara hemma i morgon ändå.
Nu har Alvin somnat, så nu ska jag bara lägga mig i soffan och ta det lugnt! Åh vad det ska bli skönt!
Mens
FET
Nu är det klart! Det här lilla embryot bor nu inne i mig sen ungefär 7 timmar.
Min mamma kom på förmiddagen, för hon skulle vara barnvakt åt Alvin medan vi var på kliniken. Vi gick alla och åt lunch tillsammans och sen åkte vi mot Uppsala. Alvin var rätt gnällig i bilen och fick titta på Babblarna. Vi lämnade mamma och Alvin på stan. Mamma ville till Uppsala och därför åkte de med dit i stället för att vara här hemma.
Vi åkte till kliniken, vi var väldigt tidiga, vi kom en halvtimme före utsatt tid. Jag var jättenervös och kissade typ tre gånger medan vi väntade. Till slut, klockan 14.15 fick vi komma in på vårt rum. Rummet hette Violen och det var samma rum som vi fick förra gången när vi var där på ET. Den här gången fick vi vänta rätt så länge, över en halvtimme.
Kaninen var med.
Jag hade de snygga strumporna igen.
Till slut kom läkaren i alla fall. Han berättade att de först tinat de ena embryot, men det hade inte överlevt, så de fick tina det andra. Och det såg jättefint ut, det hade kvar alla celler som de haft när de frös in det. Jag tog upp att jag oroar mig över att mensen kommer så pass tidigt, och då sa han på en gång att han kunde skriva ut Crinone, alltså progesteronvagitorier. Det känns bra, då har vi garderat oss, och jag behöver inte undra om en eventuellt misslyckande beror på för låg nivå av progesteron.
Vi gick in och vi fick se embryot på en tv. Vi tog kort på det också. Vi ångrar så att vi inte fick nån bild på Alvin när han var ett embryo, men nu har vi bild på det här embryot i alla fall. Det hade hunnit dela sig igen, vilket ju förstås är jättebra. Hon hade svårt att se hur många celler det var, men i alla fall 12.
Ja så stoppades det in i mig och så var det klart. Vi fick ett gravtest och han berättade att nu beror det på embryot och inte på mig.
Vi hämtade mamma och Alvin och sen åkte vi hem. Jag gick till apoteket, men det som ligger närmast oss hade inte crinone, så jag fick åka till Täby c och där hade de medicinen. Direkt när jag kom hem tog jag första vagitorien. Ser ju inte fram emot dem, vet att jag mådde rätt dåligt av dem förra gången, men det får det vara värt!
Så nu är det bara att vänta vänta vänta. Testdag är om 2 veckor.
På kvällen tände jag ett ljus för det lilla embryot som inte överlevde. Som fick sova i frysen i två år, men aldrig fick komma tillbaka till min varma livmoder. Kram du lilla!
Vakna nu
För två år sen
gjorde vi vårt äggplock. Ägg och spermier sammanfördes och magi uppstod. Alvin blev till. Vårt fina underverk som nu ligger och snusar så gott i sängen. Det här datumet kommer för alltid att vara viktigt för mig!
Men inte bara Alvin blev till. Även de två embryona som ligger i frysen. Jag har inte tänkt på mycket på dessa förut, men nu när de blivit aktuella tänker jag mycket på dem. De är ju också magiska, fantastiska. Jag hoppas så att ett av dem ska få värmas och väckas till liv för att sen få växa inne i mig.
Men inte bara Alvin blev till. Även de två embryona som ligger i frysen. Jag har inte tänkt på mycket på dessa förut, men nu när de blivit aktuella tänker jag mycket på dem. De är ju också magiska, fantastiska. Jag hoppas så att ett av dem ska få värmas och väckas till liv för att sen få växa inne i mig.
Mens?
Ägglossat
Alvin
Försöker lägga in en bild på Alvin. Vi får se om det funkar. Han är mitt liv nu, det mest fantastiska jag har. Jag brukar säga att om jag vetat hur underbar han skulle bli hade jag längtat 1000 gånger mer. Det hade ju varit olidligt! Lite det som är jobbigt nu, jag vet hur fantastiskt underbart det var och är att vänta, få honom och leva med honom. Jag är så rädd att jag inte ska få uppleva det igen! Men jag hoppas! Ägglossning på g.
Ägglossning
Underverk