Kampen mot den biologiska klockan

Onsdag 24/7

Jag hade somnat och sovit några timmar. Plötsligt, kl 0.55 vaknade jag och kände att det bara rann om mig. ”Oj!” sa jag, ”där kom det!” Sambon, som fortfarande låg och tittade på film på tv, tittade förskräckt på mig. ”Drömmer du eller?” frågade han, för han fattade inte riktigt vad som hände och tyckte jag såg lite borta ut. ”Nej”, sa jag, ”vattnet gick”.

Sen blev det fart. Jag reste mig upp och in på toaletten. Det forsade vatten hela vägen. Jag satt på toa en stund och duschade sen av mig. På med binda medan sambon tog bort alla blöta sängkläder. Jag ringde förlossningen på Danderyds sjukhus. Hon ställde massa frågor och sen förklarade hon att vi skulle komma in nästa morgon. Alltså var det bara att gå och lägga sig och försöka sova. När jag nyss lagt mig kom ännu en fors med vatten, så samma procedur upprepades igen. Till slut kom vi i säng. Men det var inte lätt att sova. Massa tankar for runt i huvudet. Dessutom började det komma smygande små värkar lite då och då. Men framåt småtimmarna somnade jag i alla fall och sov väl i alla fall två, tre timmar.

Klockan 8.20 var vi på sjukhuset, på obstetrisk mottagning. Vi trodde att jag bara skulle undersökas för att sen åka hem i väntan på värkar. Där möttes vi av en barnmorska som undersökte mig. Hon satte en ctg-apparat, och det såg bra ut. Men när hon kände på bebisen upplevde hon att han inte var fixerad. En läkare kom in och kände samma sak. Tydligen är det så att om bebisen inte är fixerad och vattnet har gått finns en risk att bebisens huvud klämmer navelsträngen mot bäckenet när man rör på sig. Därför var jag tvungen att bli sängliggande. Alltså blev jag inlagd. Vi fick inte åka hem.

Jag hamnade på avdelning 16, en bbavdelning där de även har två pre-natala platser, alltså för de som inte fött än. Jag fick ligga och varje gång jag varit på toaletten kom de in och lyssnade på bebisens hjärtljud så att det fortfarande slog. Det var hemskt varmt, men jag som inte vill vara besvärlig ville inte dricka för mycket, för jag ville inte gå på toaletten för ofta. Vi hade det ganska bra i alla fall, vi hade med oss datorn och tittade på ”Mitt stora feta grekiska bröllop”, vi såg lite svt play och tv4 play.

På kvällen var sambon tvungen att åka hem, för han fick inte stanna på rummet. Det var inte kul när han åkte. Jag försökte hålla modet uppe, men det var hemskt! Jag tittade i alla fall lite på semifinalen i fotbollsem mellan Sverige och Tyskland, men tappade lusten när Tyskland tog ledningen. I stället tittade jag på ”Solsidan” på tv4 play.

Klockan 22.40 fick jag värktabletter av barnmorskan, för jag hade ont i huvudet. Jag la mig ner för att sova. Under dagen och kvällen hade jag haft värkar ungefär en gång i halvtimmen.

Torsdag 25/7

Ganska direkt efter att jag somnat började värkarna komma tätare. Ungefär var 10:e minut vaknade jag av en ny värk. Jag låg så i ungefär en och en halv timme. Men sen ringde jag på barnmorskan. Jag kände mig ensam och ledsen, det var inte så jag tänkt mig att gå igenom latensfasen, ensam i en säng i ett mörkt sjukhusrum. Dessutom mådde jag illa och kräktes. Jag bad om att sambon skulle få komma tillbaka och det fick han såklart. Så vid ett-tiden ringde jag honom. Han hade precis somnat, men gjorde sig självklart redo på en gång och kom. Han var hos mig vid två-tiden, efter att ha fått gå runt halva sjukhuset för att komma in.

När han kom var jag uppkopplad på ctg igen. Bebisen ville bara sova, inte alls vara vaken. Vid värkarna gick hans hjärtljud ner en aning, men det var normalt sa de. Efter ett tag kom en läkare och kände på mig och bedömde att bebisen nu inte längre var rörlig, utan jag kunde få gå upp. När jag rest mig för att gå på toa fick jag en riktig värk. De beslutade att skicka ner mig till förlossningen.

Så klockan 03.00 kom vi till förlossningen. De ville koppla på ctg igen och jag fick sätta mig i förlossningssängen. Nu kom värkarna tätare och gjorde mer och mer ont. Vi testade att sambon tryckte på mina knän under värkarna och det fungerade bra.

Vid fyratiden fick jag gå upp och röra på mig. Då anföll värkarna, jag fick nästan panik och sprang runt i rummet som en osalig ande. Vad än sambon försökte var det inte bra. Barnmorskan hade inte velat undersöka hur öppen jag var och jag tänkte att om jag har så här ont redan i latensfasen och inte ens har kommit in i öppningsfasen, då dör jag. Till slut fick jag henne att undersöka mig. Då var jag fyra centimeter öppen. De satte en skalp-ctg, alltså en elektrod på bebisens huvud.

I och med att jag var i aktivt förlossningsarbete kunde jag nu få smärtlindring. Jag testade lustgas en gång, men jag kände som att jag fick ett täcke över huvudet, det var otroligt obehagligt! Men påverkad av lustgas tog jag mod till mig och bad epidural. Och så blev det.

Barnmorskan ringde narkosläkare och medan vi väntade på henne låg jag i sängen. Detta var den period då jag ändå lyckades hantera värkarna. Sambon räknade sekunder på varje värk och jag andades. Mellan värkarna låg jag och slumrade.

Ungefär 5.30 kom narkosläkaren och gav bedövning. Det var lite besvärligt, jag fick ligga på sidan och skulle kuta med ryggen och det var inte lätt när värkarna kom. Men till slut fick hon nålen på plats.

Epidural kändes som Guds gåva till kvinnan! All smärta försvann. Livet var värt att leva igen! Jag fick ligga på sängen och nu kände vi båda hur trötta vi var. Så nu slumrade vi in i varsin säng.

Klockan 7.00 tog dagpersonalen över. Vi fick en underbar barnmorska! Hon kom in till oss och vi om överens om att vi skulle sova ett tag till för att samla lite krafter. Jag hade ju hela tiden ctg på och bebisens hjärtljud fortsatte att sjunka vid varje värk, men så fort värken var över steg de igen.

Runt 8.30 hade vi sovit klart och nu kändes det som att vi ville att det skulle hända något. Jag gick upp på toaletten och försökte röra lite på mig. Men hjärtljuden fortsatte sjunka. Jag fick lägga mig igen. Och  vid 9.45 kom en läkare in och tog ett blodprov på bebisen. De testade om han hade mjölksyra i blodet, vilket kunde vara ett tecken på att han mådde dåligt. Men värdet var bra.

Efter ett tag undersöktes jag igen och värkarna hade varit ineffektiva, jag hade inte öppnats särskilt mycket. Därför sattes värkstimulerande dropp in.

Nu ville jag upp. Jag mådde väldigt bra, hade inte ont alls. Jag studsade lite på en pilatesboll och jag hände på ett gåbord. Jag försökte röra mig som jag lärt mig ska hjälpa bebisen ner.

Hela tiden hörde vi hjärtljuden sjunka vid värkarna. Till slut var de nere på 60-70 slag per minut. Då blev alla oroliga (utom jag som var så inne i mig själv). Ner i sängen igen, nytt blodprov, som nu visade ett betydligt sämre värde. Klockan var nu 11.00. Ännu en läkare kom in, alla kände på mig och öppningen var fortfarande inte större. På sex timmar hade jag bara öppnats knappt två centimeter.

Alltså: Bebisen klarade inte av mina värkar så bra. Värkarna var ineffektiva, vilket gjorde att vi hade många timmars värkarbete framför oss. Läkaren beslutade om akut kejsarsnitt.

Nu hände massa saker. Det kom folk från alla håll. Jag kördes iväg i sängen, i hallen mötte jag narkosläkaren som la bedövning medan vi gick. Vi kom in i operationssalen och där var det massa människor som presenterade sig, de var otroligt effektiva, jag kände mig lugn och trygg med att alla visste vad de skulle göra. I korridoren hade vi ”tappat bort” sambon och jag försökte titta mig omkring efter honom. Jag misstänkte att han var och tog på sig operationskläder, men hann undra om han inte skulle få vara med. Men han kom snart och satte sig vid mitt huvud. Det var skönt!

En lite rolig sak var att när vi kom in i operationssalen såg jag en humla flyga runt uppe i taket. Jag pekade på den och sa att vi hade en extra person närvarande. Det blev lite problem men de fick ut den. Men den lilla humlan blev som en påminnelse om att vi faktiskt var i verkligheten, i den vanliga världen, och livet pågick som vanligt, trots att för oss hade allt vänts upp och ner.

Klockan 11.39 satte operationen igång. Klockan 11.45 var han ute. ”Grattis”, sa någon, ”det stämde att det är en pojke”. Sen hörde jag honom gråta. Och jag grät.

Barnmorskan bar iväg honom och sambon fick följa med. Kvar låg jag och grät. En sköterska kom till mig och sa att det var ett bra tecken att han grät. ”Ja jag är inte ledsen jag är glad” sa jag. Jag låg där medan de gjorde vad de nu gör med magen efter kejsarsnitt. Jag skakade och skakade och skakade om armarna.

Snart kom sambon tillbaka med Lilleman. Han gnydde lite men blev helt tyst när han hörde mig. Jag såg honom inte så bra och allt kändes rätt overkligt.

Efter ungefär en halvtimme flyttades vi upp till en uppvaksavdelning, där jag skulle ligga tills benen inte längre var bedövade. När vi kom dit fick jag såg till slut ha honom på mitt bröst. Han hittade bröstvårtan på en gång och började suga. Förlossningen var över!