Kampen mot den biologiska klockan

Ja tiden går fort när man har roligt. Vi är så busy jag och Alvin. Det är mammagrupper hit och bvc-besök dit. Vi har också hunnit hälsa på min mamma och pappa i två dagar. Ja vi börjar komma in i vardagen kan man väl säga. (Eller vardag och vardag, men den vardag man har när man är mammaledig...) Vi myser lite hemma och så går vi ut och går. Alvin leker lite i babygymmet eller sitter i babysittern.

 

Den senaste veckan har vi haft det väldigt bra. Han tycker om att ligga i soffan i sitt babynest och jag sitter bredvid honom och vi umgås men mina händer är fria. Ibland somnar han till och med och sover en stund på dagen.

Igår läste jag i en bok att nu kan Alvin le medvetet. Och det stod att oftast ler så små bebisar när de ser ett ansikte. Och i natt vaknade jag av att han låg och rörde på sig. Jag tittade till honom, satte mitt ansikte precis framför hans, och som belöning fick jag ett underbart, fantastiskt leende!

 

"Hej mamma!"

I morgon får vi vårt första barnbidrag utbetalat. Galet!

Han vill inte ligga mer än 50 mm från bröstvårtan. Som tur är sover han än så länge på nätterna i alla fall!

 

Note to self: Nästa gång jag åker till Täby C ska jag ta med bärselen, för jag går ändå och bär på honom hela tiden...

Ja fyra dagar har gått sen min älskade Indra fick gå vidare för att springa på regnbågsbron. Det är en enorm sorg, men det går längre och länge mellan gråttillfällena.

 

Jag kan liksom inte värja mig mot de jobbiga känslorna. Jag har haft en hel del babyblues, har känt mig ledsen och deppig sen lillen föddes. Har inte känt den stora lyckan jag trodde jag skulle känna och får jättedåligt samvete över det, särskilt som vi kämpat så för att få honom i våra liv. När jag faktiskt började känna mig lite gladare, som att jag skulle kunna hantera rädslan över det nya ansvaret, kom sorgen över hunden. Det är svårt att hantera sorgen över hunden när livet inte kändes tipptopp innan. Och jag kan inte riktigt hantera babybluesen när sorgen kommer över mig med jänna mellanrum.

 

I morgon ska jag till min psykolog. Det ska bli så skönt. Min stora skräck har hela graviditeten varit förlossningsdepression. Jag känner inte att det är det jag har, men jag längtar efter att få vräka ur mig alla känslor och tankar, vilket jag hoppas ska hjälpa så att det inte utvecklas till något värre.

 

Jag hoppas att min lilla pojke ska hjälpa mig att fokusera på ett nytt skede i livet, att jag ska kunna se det som något positivt och inte bara se det som jag förlorat.

Kanske kanske har vi bestämt oss. Eller vi testkör i alla fall ett namn, vi får se om det stannar.

 

ALVIN!

De senaste två dagarna har lillen inte varit riktigt lika lättskött. Han har velat äta nästan hela tiden och har haft väldigt svårt att sova. Eller, han somnar när han äter, sover gott i mammas mysiga famn. Men så fort jag lägger ner honom vaknar han och så börjar det om. Känner mig lite bunden och handikappad, men försöker tänka att det är en fas som går över så småningom. 

Tänk att det redan gått en vecka! Vårt lilla under har funnits hos oss en hel vecka! Svårt att fatta samtidigt som har svårt att se att vi haft ett liv utan honom...

 

Jag tycker det går bra! Han är än så länge en lättskött bebis! Han sover mycket, äter en del och har perioder då han är vaken men ändå rätt nöjd. Amningen funkar jättebra, vilket är skönt eftersom jag förberett mig på att det kunde bli svårt. Mjölk har jag i mängder och han lärde sig på några dagar att hitta greppet.

 

Avvars går dagarna mest åt till att träffa olika släktningar. När han föddes var nästan alla på semester, bara min mamma och pappa var hemma och kom på besök på bb. Men nu kommer de hem en efter en. Så i tisdags var det moster, morbror och kusiner. Igår annan morbror, moster och kusiner. Idag farmor och farfar. i morgon blir det gammelfaster och faster, farbror och kusiner. Fullt upp alltså! Men jag tycker det är kul att det händer  nåt!

 

I går kom bvc-sköterskan på besök. Han har nu gått över sin födelsevikt! Massa broschyrer fick vi. Men han vrkade vara frisk. Skönt!