100 dagar kvar
Inte skrämmas lilla bebis!
Igår hade jag en rätt stressig dag. Hela eftermiddagen var som en enda lång sammandragning och jag var så trött. Sen direkt och hämta Alvin, äta mat och sen gick hela kvällen i ett rasande tempo. Efter att jag lagt Alvin kom sambon och satte sig i soffan. Han la handen på magen och frågade hur det var.
Och då började jag fundera. Hade jag känt något? Han brukar leva rövare på kvällarna bär jag sitter i soffan, men igår kände jag ingenting.
Jag började googla och frågade kompisar på Facebook. Från när ska man börja känna varje dag och när ska man bli orolig när rörelserna ändras? Till slut ringde jag 1177. Hon kopplade mig till förlossningen.
Där sa de att det säkert inte var någon fara, men vi var välkomna in om vi ville stilla oron. Och hon sa att ingen tackade mig för att jag satt hemma och var orolig. Vi bestämde att avvakta lite till.
Jag la mig i sängen och försökte slappna av, vilket var omöjligt, för magen var stenhård. Efter att vi väntat en halvtimme och jag fortfarande inte känt något bestämde vi oss för att åka in.
Sambon hämtade farmor som fick sitta med en sovande Alvin. Vi åkte in. Redan i bilen kände jag två sparkar.
Vi kom fram och fick komma in direkt. Hon satte på en doppler och direkt hörde vi hjärtat slå. Då blev vi lugna. Sen fick jag ligga ett tag och då satte busungen igång att sparka som sjutton. Så klart!
Efter en timme kom läkaren och gjorde ett snabbt ultraljud där hon konstaterade att allt såg bra ut.
Så sen åkte vi hem.
Busungen skrämde oss ordentligt! Så många tankar hann passera genom huvudet. Men det var ju ingen fara! Jag är ändå glad att vi åkte in, för annars hade jag inte kunnat sova!
Så mycket mer
Det är så mysigt. Eftersom jag har moderkakan bak denna gång känner jag så mycket mer än när jag väntade Alvin. Jag känner redan hur en liten fot trycker i sidan. Och det ploppar ovh sparkar överallt mest hela tiden! Det är så himla himla mysigt och jag försöker känna och komma ihåg allt vad jag kan, för det här är sista gången jag får vara med om det.
Frukost
Sitter och tvingar i mig frukosten, i vetskap om att det är enda sättet att faktiskt bli av med illamåendet. Då kommer jag att tänka på när vi låg på BB med Alvin och jag andra morgonen insåg att jag inte längre mådde illa. Alltså vilken känsla.
Just nu för tillfället längtar jag lite extra till den första morgonen efter att bebisen kommit. Så klart för att jag då får hålla min lilla kille i famnen, men också för att jag då slipper tvinga i mig maten och kämpa mot kväljningarna...
Buff och buff tillbaka.
Lillkillen verkar ha hittat ett favoritställe att buffa på. På högra sidan lite under bröstet sparkar han gärna till i tid och otid. Alldeles nyss satt jag med handen och magen och då testade jag att putta lite på honom. Och jag fick små puttar tillbaka.
Den lyckan!!!
Sjunga.
Jag läste i någon av gravidapparna jag har att nu kan bebisen höra våra röster. Jag är ju en människa som sjunger väldigt mycket hela tiden. Men på kvällarna brukar jag sjunga godnattvisor för Alvin när han ska sova. Och ni har jag börjat tänka att jag sjunger för bebisen också. Då lär han sig känna igen min röst och "mina" godnattvisor. Kanske kan det gå att använda när han kommer ut sen...
Sooooova
Det bästa med att vakna 35 ggr per natt är att jag får vända på mig, lägga mig igen och somna om!!!
22+0
Idag går jag in i v 23. Det betyder att vi nu ska vända oss till förlossningen om något, Gud förbjude, skulle verka knasigt.
Om jag fattat det rätt är denna vecka också viktig, för nu börjar vi närma oss gränsen. Nu är det faktiskt så att han har en liten liten chans att överleva utanför magen.
Men usch det vill vi inte! Nej stanna där inne i värmen i typ fyra månader till!!!
Boandet har börjat
Idag har jag tagit första steget i projektet att göra huset redo för lilleman. För att han ska kunna sova bredvid oss i sovrummet så ska Alvin få ett eget rum. För att Alvin ska få ett eget rum måste sambon flytta sitt kontor till nedervåningen. För att han ska kunna flytta ner sitt kontor var vi tvungna att stuva undan sakerna som var i det rummet hans kontor ska vara. För det det behövde vi rensa i det rum dit sakerna skulle.
Sagt och gjort. Mamma kom och hjälpte mig. Hela dagen har vi ägnat åt att plocka, sortera, slänga, märka, bära och stuva. Och vi lyckades få två fulla rum med saker att efteråt uppta ett halvt rum. Otroligt!
Samtidigt fick jag få igenom alla saker. Vilka grejer som Alvin inte ännu hunnit använda och vilka grejer som han växt ifrån och som bebisen kommer kunna använda. Allt sorterades in i märkta lådor och kassar som nu är märkta, så vi lätt kan hitta det.
Nu är bollen på sambons planhalva, han ska flytta ner sitt kontor. Sen kommer det roliga, vi ska fixa till ett eget rum till Alvin. Det ska bli kul, jag har redan börjat fundera på hur vi ska inreda.
