Inte skrämmas lilla bebis!
Igår hade jag en rätt stressig dag. Hela eftermiddagen var som en enda lång sammandragning och jag var så trött. Sen direkt och hämta Alvin, äta mat och sen gick hela kvällen i ett rasande tempo. Efter att jag lagt Alvin kom sambon och satte sig i soffan. Han la handen på magen och frågade hur det var.
Och då började jag fundera. Hade jag känt något? Han brukar leva rövare på kvällarna bär jag sitter i soffan, men igår kände jag ingenting.
Jag började googla och frågade kompisar på Facebook. Från när ska man börja känna varje dag och när ska man bli orolig när rörelserna ändras? Till slut ringde jag 1177. Hon kopplade mig till förlossningen.
Där sa de att det säkert inte var någon fara, men vi var välkomna in om vi ville stilla oron. Och hon sa att ingen tackade mig för att jag satt hemma och var orolig. Vi bestämde att avvakta lite till.
Jag la mig i sängen och försökte slappna av, vilket var omöjligt, för magen var stenhård. Efter att vi väntat en halvtimme och jag fortfarande inte känt något bestämde vi oss för att åka in.
Sambon hämtade farmor som fick sitta med en sovande Alvin. Vi åkte in. Redan i bilen kände jag två sparkar.
Vi kom fram och fick komma in direkt. Hon satte på en doppler och direkt hörde vi hjärtat slå. Då blev vi lugna. Sen fick jag ligga ett tag och då satte busungen igång att sparka som sjutton. Så klart!
Efter en timme kom läkaren och gjorde ett snabbt ultraljud där hon konstaterade att allt såg bra ut.
Så sen åkte vi hem.
Busungen skrämde oss ordentligt! Så många tankar hann passera genom huvudet. Men det var ju ingen fara! Jag är ändå glad att vi åkte in, för annars hade jag inte kunnat sova!
Kommentarer
Trackback
