Gå vidare
Ja nångång på måndagseftermiddagen släppte det. Förtvivlan försvann. Faktiskt bara så där. Jag kunde till och med tänka på det utan att gråta.
Och nu är jag inte ledsen längre! Det är tråkigt, absolut! Men nu ser jag framåt. Det kommer en ägglossning snart igen och då är det nya tag! Och snart en ny behandling.
Det är ju så man gör! Man väntar, hoppas, bryter ihop, går vidare, väntar, hoppas, bryter ihop, går vidare.
Nu vet jag hur det känns att få minus efter en ivf. För jävligt! Det gör så fruktansvärt ont! Men jag överlevde!
Omstart
Jag har pratat med CvL förstås och berättat att det blev negativt. Och så frågade jag hur vi går vidare. Nu är det ju en ny behandling vi behöver. Så vi bokade in ett möte med en läkare, där vi ska förbereda för en ny omgång. Det blev samma läkare som vi hade uppstartsmöte med förra gången. Han var lite konstig, men det funkade ju.
Så den 12 december ska vi dit igen. Börja om från början. Men nu vet vi ju hur det går till. Jag är inte orolig för behandlingen. Jag är bara orolig för att det inte ska gå!
Men skönt i alla fall att få ett nytt datum, en ny tid att hänga upp sig på. Att se fram emot. Att sätta sin tilltro till!
Så ledsen
Jag är nästan lite chockad över hur ledsen jag är. Hur jag bara gråter och gråter. Hur ingenting kan göra mig glad. Jag har världens mest underbara unge och ändå är jag inte glad!
Jag får så dåligt samvete, tycker mig inte ha rätt att vara så ledsen när jag faktiskt har mitt mirakel Alvin. Alla säger "men ni har ju i alla fall ett barn". Ja jag vet, men jag ÄR SÅ JÄVLA GIRIG SÅ DET RÄCKER INTE! Jag är världens mest otacksamma! Jag vet! Och jag skäms! Många har det så mycket värre än mig. Men det gör inte mig gladare.
Inte en dag i taget, inte en timme i taget, inte en minut i taget, utan en sekund i taget.
Andas andas andas. Inse att jag inte dör av detta. Jag kommer bli glad igen.
Kämpa kämpa kämpa. Vi kommer fixa det och i slutet kommer vi få vårt andra fina barn!
Tom
Min mage är tom. Mitt huvud är tomt. Jag orkar inte tänka. Jag vill bara sova och vakna när jag är gladare!
Till dig
som aldrig fick något namn. Som aldrig fick ligga i min famn. Jag fick aldrig torka dina tårar, aldrig se dig le.
Du ska veta att du varit önskad och älskad!
Bryta ihop
Fy fan vad ledsen jag varit. För det lilla embryot som inte fick leva! För Alvin som förlorat ett "syskon". För oss som så gärna ville!
Men det var bara lite för perfekt för att det skulle gå! Att vi skulle lyckas på första försöket båda gångerna, chansen var ju väldigt liten. Men vi hoppades ju!
Jag ville så gärna få känna den där lyckan igen, den där totala lyckan som genomsyrade varenda cell i hela min kropp! Jag ville få ladda ner gravidappen igen, ville börja följa hur ett liv växte inom mig. Jag ville få tala om för alla människor att "jag är gravid, Alvin ska bli storebror". Jag ville få se glädjen i sambons ögon. Jag ville känna glädjen i mina egna.
Nu såg jag bara sorg och jag kände bara sorg. Livet går vidare, jag vet. Det är inte jordens undergång, jag vet. Vi kommer att få nya chanser, jag vet. Men idag hjälper det inte! Idag bryter jag ihop och gråter!
Inte gravid
Så blev domen från de två test vi gjorde.
Fan också jag trodde faktiskt att jag var gravid! 
Ruvardag 12
Den sista dagen som ruvare. Efter i morgon bitti är jag antingen "gravid" eller "inte gravid". Ska bli skönt på sätt och vis, men samtidigt är jag livrädd för att få minus, nu kan jag i alla fall hoppas och tro att jag är gravid.
Jag var så nära att testa i mors, jag satt med testet i handen och höll in strålen. Men sen tänkte jag att sambon vill att vi väntar, så jag släppte på strålen och la testet i skåpet.
Jag mår illa idag, i morse kräktes jag nästan efter att jag drack vatten. Jag hoppas ju att det har en bra förklaring men jag vågar inte tro det. Jag hade feber i går och i morse men nu är den borta i alla fall tack och lov.
Nu är det bara en natt kvar!
Jag undrar om jag har tillräckligt många test?
Ruvardag 11
Nu är jag 14 dagar efter äl. Så det borde ju synas på ett test nu. Men jag väntar!
Mår inte bra idag. Mår illa och var superlös i magen hela fm. Nu sover Alvin så nu passar jag på att värma mig framför brasan. Jätteskönt!
Ruvardag 10
Satt precis och drömde mig bort. Började kolla syskonvagn. Kände att jag borde inte, men va fan, jag kommer bli lika ledsen ändå! Vet redan vilken vagn jag skulle vilja ha!
Idag har jag varit inne i stan. Först med min syster och hennes dotter som ju är två månader yngre än Alvin. Vi badade, jättemysigt! Alvin är värsta galenpannan, det roligaste tyckte han var att sitta på kanten och kasta sig ner i vattnet. Efter badet mötte vi mamma och åt lunch och sen gick vi en stund på stan.
Jag åkte hem och lämnade snabbt Alvin till sambon för att sen åka in igen, för jag ska gå på bio och se The Mocking Jay. Ska bli så kul!
Ruvardag 9.
Jag ligger hela tiden en dag före, trodde idag att jag är på ruvardag 10 men så var det ju inte. Spelar ingen roll egentligen, men det visar ju hur otålig man är!
I Facebook-gruppen jag är med i diskuterade vi "toapappersgranskningen". Att man varje gång man går på toa bävar för att det ska vara blod på pappret. Det är verkligen en plåga! Jag har vita trosor också för att kunna se minsta spår, eller ja man vill ju kunna utesluta minsta spår av blod. Det är en pärs för nerverna!
Idag jobbar jag sista ruvardagen, sen ska jag vara mammaledig två dagar och sen är det helg och testdag. Så nästa gång jag kommer till jobbet vet jag. Undrar om jag kommer hit med gråten i halsen eller med glädjetårar???
Ruvardag 8
Jag håller ju på och kollar temperaturen för att ta reda på när jag har äl. Och då är det ju så att efter äl bör den vara hög. Jag har fortsatt kolla, och igår hade den sjunkit. Då började jag oroa mig över det. Men bestämde sen att jag ska sluta tempa, för svaret kommer ändå när jag testar eller om jag får mens innan.
Jag pratade med min syster också. Hon tyckte jag skulle vara positiv, tro att det går bra, drömma om plusset och allt som kommer efter. Då har jag i alla fall varit glad ett tag och skulle det bli minus kommer jag ändå bli jätteledsen. Så jag försöker tänka så, men hjärnspökena kommer och talar om för mig att jag inte får hoppas för mycket.
Ruvardag 7
Tung dag igen. Vill bara gräva ner mig och vakna på söndag. Bra att jobba ändå och inte ha tid att tänka!
Och nu kom illamåendet igen som igår. Inte så lätt att inte tänka på det!
Mår illa
Sablar vad jag mår illa! Har gjort det hela eftermiddagen och kvällen. Jag hoppas att det är progesteronet och inte magsjuka på väg!
Familjeliv
Idag gjorde vi en familjeutflykt till Leos lekland i Arninge. Det var gigantiskt. Massor med folk men det kändes inte trångt. Alvin lekte och hade skoj ett tag innan han klappade ihop av trötthet.
Man fick son förälder motverka alla sina instinkter och låta honom gå på en repbro 3 meter upp i luften. Men han kämpade på.
Jag har bestämt
Alldeles utan att fråga sambon, att testdag blir nästa söndag. En vecka kvar alltså. Då är jag 12 dagar efter äl och det borde visa rätt.
Det är domsöndagen och då ska alltså domen falla...
Ruvardag 6
Inte mer blod än så länge i alla fall. Nu har det snart gått ett dygn. Så det är ju positivt!
Alltså ruvningen är en jäkla psykisk bergochdalbana. Så påfrestande! Man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan. Jag tror det är en orsak också till att jag blev så ledsen igår. Inte bara att jag trodde att det här misslyckats, utan också att vi i så fall måste göra om det, vänta igen, gå igenom hela behandlingen, ruva igen. Jag vill att det här ska vara sista gången jag ruvar!
Ruvardag 5
Från hopp till förtvivlan...
I morse hade vi sex. Sen efter det gick jag på toaletten och då var det yttepytte blod på pappret. Kanske typ 2 droppar blod. Mitt mod sjönk direkt. Började googla. Det KAN vara att slemhinnan blivit skör av progesteronet och att ett blodkärl brast av sexet. Det KAN vara en nidblödning eftersom det är typ en vecka sen äl. Det KAN vara spottings som inte betyder nåt. Och det KAN vara att mensen är på gång.
Alltså vet jag inte mer än jag gjorde innan. Men i mig är det stor skillnad. Jag har lägre förhoppningar, vågar inte hoppas.
Pratade med min syster och vi kom fram till att eftersom jag inte kan göra nåt är det lika bra att bara ta det lugnt, försöka att inte tänka på det alls.
Lite hopp fick jag igen, men bara lite...
IVF-grupp
Jag vet inte om det är någon som läser min blogg, men om nån gör det som håller på med ivf vill jag tipsa om en nystartad IVF-grupp på Facebook. Om nån vill vara med i den så skriv en kommentar så kan jag fixa det.
Ruvardag 4
Idag är embryot en vecka gammalt och borde fästa närmsta helst. (Förutsatt att det lever och tänker fästa förstås, men det hoppas jag ju.)
Jag har känt mig lite konstig i magen idag. Det liksom spänner i sidan, jag känner mig gasig. Precis så var det förra gången också, jag kom på idag att jag köpte nån slags medicin för magen. Så jag antar att det beror på medicinen.
Ruvardag 3
Har varit mammaledig med Alvin idag. Så jag har faktiskt kunnat koppla bort ruvningen rätt så bra! Har inte tänkt på det så mycket, bara lite på kvällen när jag har fått lite ont i magen och känner mig lite uppblåst.
Löptur
Jag vågade mig faktiskt ut på en löptur idag, efter samråd med sambon. Förra gången fick jag ju inte springa, men det var ju pga äggstockarna som var svullna, inte för embryot skull.
Så vi tänkte som så att en runda i lugnt tempo kan inte vara farlig. Snarare bra. Alltså motion är ju bra i vanliga fall och allt som kroppen mår bra av måste ju vara bra. Jag vet att man inte kan påverka hur det går, men jag tänker att genom att försöka må så bra som möjligt gör man kroppen mer mottaglig.
Ruvardag 2
När jag läser bloggen från förra rivningen ser jag att jag inte skrev så mycket. Det var nog ett medvetet val för att inte tänka på det så mycket. Men det är svårt då att jämföra hur jag kände. Men jag kände nog massor vill jag minnas. Och det gör jag nu också. Progesteronet gör att man känner sig supergravid direkt. Jag har ont i brösten och huvudet och var jättetrött i går kväll. Men det är ju bara bieffekter och inga tecken på hur lilla embryot har det.
Idag är embryot fem dagar och ska ha hunnit bli en blastocyst. Vi vet ju inte om det är så, men vi hoppas!
Jag spelar "Världen behöver dig" varje morgon och kväll för magen.
Cottage cheese
Kom plötsligt på igår att jag kallade crinone för kesokrämen senast jag använde den. Och nu idag kommer jag också ihåg varför.
#kesoitrosorna.nu
Ruvardag 1
Ja att ruva var nog den värsta delen i min förra IVF. Att bara gå och vänta, inte veta, och inte kunna göra något. Och där är jag nu. Men det är bara att andas, ta det lugnt, den här tiden kommer gå över och antingen går det bra eller inte.
Jag blev jätteorolig i morse, för det hade kommit brunt klet i trosorna. Jag vet ju inte, men jag tror och försöker intala mig själv att det beror på att det blödde igår när han stoppade in embryot. Jag såg ju på nålen att det var blod och det är ju inte konstigt. Den lilla blödningen borde nu komma ut som brunt, eftersom det är gammalt blod. Och kletet är nog från crinonekrämen.
Så försöker lugna mig själv. Och för den delen är det för tidigt för mens eller sånt.
FET
Nu är det klart! Det här lilla embryot bor nu inne i mig sen ungefär 7 timmar.
Min mamma kom på förmiddagen, för hon skulle vara barnvakt åt Alvin medan vi var på kliniken. Vi gick alla och åt lunch tillsammans och sen åkte vi mot Uppsala. Alvin var rätt gnällig i bilen och fick titta på Babblarna. Vi lämnade mamma och Alvin på stan. Mamma ville till Uppsala och därför åkte de med dit i stället för att vara här hemma.
Vi åkte till kliniken, vi var väldigt tidiga, vi kom en halvtimme före utsatt tid. Jag var jättenervös och kissade typ tre gånger medan vi väntade. Till slut, klockan 14.15 fick vi komma in på vårt rum. Rummet hette Violen och det var samma rum som vi fick förra gången när vi var där på ET. Den här gången fick vi vänta rätt så länge, över en halvtimme.
Kaninen var med.
Jag hade de snygga strumporna igen.
Till slut kom läkaren i alla fall. Han berättade att de först tinat de ena embryot, men det hade inte överlevt, så de fick tina det andra. Och det såg jättefint ut, det hade kvar alla celler som de haft när de frös in det. Jag tog upp att jag oroar mig över att mensen kommer så pass tidigt, och då sa han på en gång att han kunde skriva ut Crinone, alltså progesteronvagitorier. Det känns bra, då har vi garderat oss, och jag behöver inte undra om en eventuellt misslyckande beror på för låg nivå av progesteron.
Vi gick in och vi fick se embryot på en tv. Vi tog kort på det också. Vi ångrar så att vi inte fick nån bild på Alvin när han var ett embryo, men nu har vi bild på det här embryot i alla fall. Det hade hunnit dela sig igen, vilket ju förstås är jättebra. Hon hade svårt att se hur många celler det var, men i alla fall 12.
Ja så stoppades det in i mig och så var det klart. Vi fick ett gravtest och han berättade att nu beror det på embryot och inte på mig.
Vi hämtade mamma och Alvin och sen åkte vi hem. Jag gick till apoteket, men det som ligger närmast oss hade inte crinone, så jag fick åka till Täby c och där hade de medicinen. Direkt när jag kom hem tog jag första vagitorien. Ser ju inte fram emot dem, vet att jag mådde rätt dåligt av dem förra gången, men det får det vara värt!
Så nu är det bara att vänta vänta vänta. Testdag är om 2 veckor.
På kvällen tände jag ett ljus för det lilla embryot som inte överlevde. Som fick sova i frysen i två år, men aldrig fick komma tillbaka till min varma livmoder. Kram du lilla!
På väg
En regnig måndag. Vi sitter i bilen. Jag är skitnervös! Men om det skulle vara så att inget embryo överlevt upptiningen så booorde de ju ha upptäckt det och ringt oss, tycker jag!
Jag försöker att bara andas och slappna av!
Njuter
Av mitt sista glad cola zero. Samma sak som förra gången jag har lovat att inte dricka när jag ruvar och om jag blir gravid. 
Vakna nu
Knäppt
Ja det känns lite knäppt. Nu när vi har sex använder vi kondom. Detta för att inte riskera tvillingar. Men det blir ju lite motsägelsefullt när man längtar så mycket efter barn att man stoppar in ett befruktat embryo, men samtidigt skyddar man sig med kondom.
Nästan så man skrattar åt det!
Bisolvon
Man kan ju inte göra det här helt utan medicin, det skulle ju kännas helt konstig! Jag litar ju inte på min kropp! Så som tur är testar CvL just nu att man ska ta Bisolvon i 2 1/2 dagar innan FET. Bisolvon är en hostmedicin med slemlösande effekt och de testar om de kan göra slemmet i livmodern lösare, eller vad det var.
En gång gick jag till läkaren när jag var förkyld och han sa att jag kan lika gärna dricka varmt vatten mot slemhosta. Så jag har svårt att tro att denna medicin skulle hjälpa. Men när de nu har bett mig så gör jag det ju förstås.
Och det känns ju lite bra ändå att få GÖRA nånting, inte vara lita på kroppen!
Ägglossning
Nu har jag haft ägglossning. Det är så otroligt tydligt nu, jag känner igen känslan så väl efter ivf:n. De spända äggstockarna gjorde att jag vet precis var de sitter och nu känner jag att de ömmar vid ägglossning. Fast det är lätt att förväxla med gaser så om jag inte visste att det är äl så skulle jag nog inte fatta det.
Betalat
Nu har vi betalat in 11500 kr till CvL. Det här barnet får vi ju betala för...
På måndag kl 14.15 fick vi tid.
Godmorgon!
Bara jag och lilla kaninen vakna. Jag gör testet och äntligen visar det glad gubbe. Så idag ska jag ringa CvL och då en tid för återföring.
Nästan samma känsla som att få ett positivt gravtest.
Nej, ändå inte samma känsla, för det var ren och skär lycka! Det här var mer lättnad, hade förstås hunnit börja tänka att jag kanske inte skulle få ägglossning alls den här månaden.
Men så var det inte!
Ingen gubbe
Nej ingen glad gubbe idag heller. Gjorde till och med ett extra test för att vara säker. Men nej. Som vanligt får man vänta lite längre än man trott. Så var det hela tiden i väntan på Alvin, utredningen var en lång väntan. Sen kom mensen som var signal för sprutstart sent. Men men i slutändan spelar inte en dag hit eller dit nån roll. Bara att man längtar och jag hade ställt in mig på idag.
Nu är jag glad igen
Har pratat med CvL och hon sa att det ska inte vara nåt problem men vi ska ta upp det med läkaren när vi kommer dit. Så vi kör som det var sagt.
Självklart ska inget gå smidigt
Fan också. För det första ingen glad gubbe idag. Det hade jag väl inte väntat mig heller kanske, men nån gång kan väl något bara flyta på???
Men det kanske var lika bra. Jag pratade med min gynekolog idag om att jag får spottings redan på dag 8 eller 9 i menscykeln. Hon tyckte att man skulle kolla upp detta med ett blodprov som tas en vecka efter ägglossning. Och i så fall blir det ju ingen återföring den här cykeln. Och visst är det bra att kolla upp det, för jag vill inte slösa bort ett av våra fina embryon. Och det kanske inte är nån katastrof. Men jag hade ju längtat så efter den här helgen. Nu är det minst en hel jävla månad till! Jag orkar inte!
Hon hänvisade oss till CvL så vi ska prata med dem först, de kanske säger nåt annat. Men nu börjar jag ställa in mig på att det inte blir nåt!
Kaninen
Sitter bredvid mitt huvud på nätterna. Precis som Alvins nalle gjorde. Men det är inte samma sak den här gången. När jag säger godnatt till kaninen tittar jag till höger och där ligger Alvin, mitt underverk.
När jag kämpade för Alvin var det som att jag ville hitta en mening med min existens. Nu har jag det. Nu kämpar jag "bara" för ett till barn, något som skulle göra livet ännu mer fantastiskt! Och där ligger skillnaden. Då var det en kamp mellan himmel och helvete. Nu är det mellan himmel och ännu mera himmel. En guldkant, en bonus.
Vänta vänta
Olidlig väntan just nu på den där glada gubben på stickan. Andra tecken som kroppen har visar att det borde börja närma sig snart. Men jag beräknar att stickan visar positivt i morgon eller möjligtvis onsdag, och då blir det insättning lördag eller söndag.
Försöker hitta den där positiva känslan jag hade för två år sen när vi gjorde äggplocket och återföringen. Lite jävlar anamma. Men jag hittar den inte. Får bara en klump i magen. Vet inte varför. Jag är nog livrädd för hur jag ska reagera om det misslyckas, jag har bara rusat en gång. Det var vidrigt och jag mådde pyton! Och då gick det ju bra. Så hur ska det gå om det inte går bra?
Då får jag krama och pussa på den underbara unge jag har!
Shit
Det börjar närma sig nu! Jag gissar på att äl-test kommer att ge utslag på tisdag eller onsdag. Det känns så konstigt! Förra gången tog det liksom upp hela mitt liv, med sprutor och allt. Nu behöver jag inte göra någonting, mer än att kissa på en sticka varje morgon. Därför går livet sin gilla gång utan att jag påverkas så mycket av vad som väntar.
Jag tror också att det är nån slags skyddsmekanism. Jag tror inte att det kommer att gå. Därför vill jag inte tänka för mycket på det, få för höga förhoppningar. Men jag längtar ändå otroligt mycket!
