Kampen mot den biologiska klockan

Jag har nog inte riktigt fattat att min ivf är igång än. Jag känner mig inte alls peppad och motiverad.  På sätt och vis kanske det är bra, jag lever livet utan att tänka allt för mycket på det. Men det är som om jag har dömt ut det redan på förhand. Jag har en känsla av att det inte kommer att lyckas. Jag går bara och väntar på besvikelsen, bävar för att bli ledsen igen. Jag är rädd för att bli ledsen, det har jag alltid varit. Jag är rädd för att det här ska innebära behandling efter behandling och att jag aldrig ska få det jag vill ha. Och hur ska jag orka det, den här psykiska pressen varje gång.