Kampen mot den biologiska klockan

När jag var ca 10 år gammal och kom i puberteten brukade jag läsa tidningen Kamratposten. Där fanns en sida som hette "Kropp och knopp". Det var där man lärde sig allt om mens, kyssar, sex och barntillverkning. Den läste man mycket ingående och allt var väldigt spännande.

Den här helgen var jag ute med en kompis och dansade. Jag fick en hel del komplimanger för min kropp och jag kände att jag reagerade väldigt starkt på detta! Efteråt funderade jag på varför jag blev så otroligt glad och jag har kommit fram till detta.

Jag är så arg och förbannat besviken på min kropp! Jag har alltid tyckt att jag är lite för tjock och ALLTID velat gå ner i vikt. Men inte nog med det, nu sviker den mig på det viktigaste sättet en kropp kan svika mig på. Det finns en viktig uppgift som en kvinnokropp har och det är att föra släktet vidare. Men det gör den inte, den har sagt tvärnej. Mitt huvud är maktlös, jag kan inte påverka kroppen på något sätt. Jag kan bara stå vid sidan av och se hur kroppen sviker mig varje månad.

Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta den, kunna tala om att den duger ändå, att det inte gör någonting om den inte lyckas skapa ett barn. För ska det vara så jävla svårt???