Mellan hopp och förtvivlan. Forfarande dag 540.
I morse var allts bra. Jag kände mig glad och lugn! Men sen slog det till. En oroskänsla i magen. Jag är olustig och kan inte koppla av. Livet känns inte roligt, jag vill att nåt ska hända men jag kan inte komma på vad. Jag måste hitta på saker, kan inte sitta och bara vara.
Jag känner mig olustig inför jobbet, men egentligen är det inte jobbet som är problemet. Eller det finns inget som är problemet. Det är bara en känsla som tär och tär och jag känner mig aldrig nöjd!
Jag blir irriterad på min kropp, för jag känner konstiga saker hela tiden och jag fattar inte varför det fungerar så att det skapas symtom som inte är verkliga bara för att man vill att det ska vara så. Det är så grymt och taskigt! Det GÅR inte att tänka på annat när man mår illa av ingenting eller när man känner sig konstig i livmoderområdet. Jag vet att det inte är verkliga känslor, men det känns så och jag kan inte ignorera hur det känns i kroppen!
Jag känner mig olustig inför jobbet, men egentligen är det inte jobbet som är problemet. Eller det finns inget som är problemet. Det är bara en känsla som tär och tär och jag känner mig aldrig nöjd!
Jag blir irriterad på min kropp, för jag känner konstiga saker hela tiden och jag fattar inte varför det fungerar så att det skapas symtom som inte är verkliga bara för att man vill att det ska vara så. Det är så grymt och taskigt! Det GÅR inte att tänka på annat när man mår illa av ingenting eller när man känner sig konstig i livmoderområdet. Jag vet att det inte är verkliga känslor, men det känns så och jag kan inte ignorera hur det känns i kroppen!
Kommentarer
Trackback
