Kampen mot den biologiska klockan

Mer och mer börjar jag inse och ställa in mig på att det kommer att bli IVF för oss nu i höst. Hoppet att det ska gå på naturlig väg har hela tiden funnits, men nu är det bara en månad kvar, så chansen är nästintill minimal.

Jag känner mig inte orolig för IVF, jag är säkert på att det kommer bli bra. Men en sak är jag orolig för! Jag har genom livet haft lätt för att hamna i depressioner och dessa tar sig alltid uttryck i att jag tror mig inte klara av skola eller jobb. Och jag är superrädd för att sprutorna ska göra mig känslig och att det då ska hända något på jobbet som jag inte tror mig klara av och att jag då ska bryta ihop och inte vilja göra någonting!

Men jag får väl förebereda mig ordentligt och är jag beredd på att det kan komma kan jag kanske identifiera känslorna innan de tar över. Jag har en psykolog som jag går till, inte så ofta nu för tiden, men jag får väl se till att boka in täta besök under dessa veckor. Och hitta på många roliga saker. OCH, inte att förglömma, involvera mina underbara kollegor som vet precis vad jag går igenom, och faktiskt låta dem styra skutan under denna tid.

Nog ska det gå!