Kampen mot den biologiska klockan

Har haft ett tugnt senaste dygn. Igår hade jag uppblåst mage, jag mådde illa, jag frös och på kvällen fick jag ordentliga sammandragningar och värk i äggstockarna. Ringde sjukvårdsupplysningen som bara sa att jag fick känna om det blev "olidligt". Svårt att avgöra tycker jag. Jag är ju som sagt var inte så bra på att lyssna på min kropp!

Jag gick och la mig, men snart började det spänna i magen, den var som en ballong. Jag blev lite rädd och ledsen. Jag tittade i papprena från CvL om överstimulering och det var lite för många punkter som stämde för att jag skulle känna mig lugn. Därför kändes det klokast att kolla upp det, om så bara för att utesluta att det var farligt!


Därför åkte vi till sjukhuset och blev väl omhändertagna. De tog massa blodprover och läkaren gjorde en gynundersökning med VUL. Och allt var ok. Lite vätska och lite svullna äggstockar, men inte "farligt". Så jag fick åka hem igen, vilket var jätteskönt! Nu kan jag koppla av och inte behöva oroa mig längre! Har fortfarande lite ont, men är inte rädd längre!

Men nu känner jag mig ledsen och deppig. Inte så att jag har tappat tron på att det ska fungera, men det är så otroligt frustrerande att leva i denna ovisshet, jag bli galen!!!! Jag vill hellre veta nu om det inte blivit något för då kan jag gå vidare och fokusera på fortsättningen! Och det går inte att låta bli att tänka på det, fokusera på annat när kroppen hela tiden påminner mig om vad jag gått igenom!

Jag har hållit humöret uppe hela tiden, så det är väl inte konstigt att tårarna till slut kommer. Ska ta en mysdag med film och kura i soffan!