Ruvardag 6
Inte mer blod än så länge i alla fall. Nu har det snart gått ett dygn. Så det är ju positivt!
Alltså ruvningen är en jäkla psykisk bergochdalbana. Så påfrestande! Man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan. Jag tror det är en orsak också till att jag blev så ledsen igår. Inte bara att jag trodde att det här misslyckats, utan också att vi i så fall måste göra om det, vänta igen, gå igenom hela behandlingen, ruva igen. Jag vill att det här ska vara sista gången jag ruvar!
Kommentarer
Trackback
