Kampen mot den biologiska klockan

Så var det då äntligen dags för vårt äggplock! Vi hade fått tiden 9.30, vilket var skönt, för då behövde vi inte kliva upp så fruktansvärt tidigt. Nu hade det nog inte varit några problem idag, för jag var klarvaken så fort klockan ringde, redo att möta dagen! Jag steg upp och gjorde nåt för mig så ovanligt som att duscha på morgonen. Alltså det är inte ovanligt att jag duschar, men jag brukar aldrig göra det på morgonen. Men idag ville jag vara ren och fräsch.

Vi satte oss i bilen och där blev det frukost, som jag köpt redan igår. Jag fick ju bara äta flytande föda, så det blev en drickyoghurt.

Det var en otroligt vacker höstmorgon och höstfärgerna sprakade i solen längs Upplands fält.

Ganska snart var vi framme på Carl von Linné. Vi behövde inte vänta så länge, snart fick vi ett eget litet. Litet, men ganska mysigt. Jag fick byta om till fantastiskt fina sjukhuskläder, skjorta, nätstrumpor och en rock. Sen fick jag två alvedon och en lugnande tablett.

  

 

 

Eftersom jag läst många andra bloggar om andra som gjort äggplock hade jag förstått att det kunde bli lite väntetid, så vi hade tagit med oss dator och en film. Jag la mig på sängen och kollade på filmen medan sambon fick gå iväg och lämna sitt bidrag. Han var betydligt mer nöjd med hur det sköttes idag än när han lämnade sitt prov på Huddinge sjukhus. Han fick gå till ett avsides rum och de kom sen in och tog hand om burken.

Efter att vi kollat lite mer på filmen kom läkaren och hämtade oss. Jag fick först väga mig och sen lägga mig i en gynstol. Jag fick en värmedyna på magen och en kanyl i armen. Sköterskan gav mig lite morfin och från det fokuserade jag enbart på att andas och slappna av. Läkaren tvättade och la lokalbedövning. Morfinet verkade ganska snabbt och jag blev lite lullig, men hade ändå full koll på vad som hände.

Sen satte läkaren igång. Hon började på höger sida och jag kände ingenting! Sambon frågade sen om jag tittat på nålen, men det gjorde jag inte och det var kanske tur, för det var tydligen jättestor! Så småningom sa embryologen ”första ägget” och då började tårarna rinna. Alla spänningar släppte, jag hade varit så nervös för att det inte skulle bli några ägg. Sen fortsatte hon; ”två, tre, fyra, fem…”, och för varje gång kom det fler tårar. Sambon höll min hand hela tiden och tryckte den varje gång hon hittade ett ägg.

Sen gick läkaren över till vänster sida. Och då var det inte roligt länge. Tydligen hade den äggstocken gömt sig, så hon var tvungen att trycka på magen för att hitta den. Det gjorde ont och sen gjorde det riktigt ont när hon stack! Jag fokuserade bara på att andas och ganska snart var det över.

Jag fick hjälp tillbaka till vårt rum och sängen där jag kröp ner, trött och lite omtöcknad. Sambon och jag kramades och tårarna rann och rann. Jag hade ordentligt ont i magen och fick en voltaren supp. Det tog ett tag innan den började verka, men när den gjorde det kändes det lite bättre. Jag låg och vilade ett tag, det kändes inte så länge, men det var nog en halvtimme. Sen blev jag törstig och då hämtade sambon lite fika som kliniken bjöd på. Det var gott med marmeladmacka och juice! (Kom att tänka på att min mamma brukar säga att the med smörgås aldrig smakar så gott som efter att man fött barn, och sen tänkte jag att nu är jag ett steg närmare att få uppleva det!)

Vi var kvar i ungefär 1½ timme, sen kände jag att världen slutade snurra och jag mådde mycket bättre. Sköterskan kom och talade om vad som kommer hända de närmaste dagarna. På onsdag ska vi tillbaka, förutsatt att det blir ett ägg som befruktas. Jag fick ett gravtest som jag ska ta om 18 dagar från idag! Känns hur långt som helst till dess!

Sen var det bara att plocka ihop och åka hem. Vi åt lite lunch på vägen och väl hemma la jag mig i soffan. Jag somnade på en gång och sov i 2½ timmar. Nu känns det lite ömt i magen, men helt ok. Jag vilar och det känns skönt att jag inte ska jobba i morgon!