Kampen mot den biologiska klockan

Jag har inga barn, det råder det ju ingen tvekan om. Men jag har en hund. Hon är min bäbis och min lilla älskling. När jag kommer hem från jobbet står hon överst i trappan, jag hör hur hon trampar av upphetsning redan när jag kliver genom dörren. Sen när hon ser mig börjar hon åma sig. Sen hälsar vi och hon kryper nästan ur skinnet för att hon är så glad att träffa mig.

Jag erkänner, jag får en egoboost av att hon gör så. Jag känner mig omtyckt, behövd, viktig! Nån blir så glad bara av att jag visar mig.

Tänk om det var ett litet barn som väntade på mig där ovanför trappan. Självklart är det en liten del i all barnlängtan som hjärtat svämmar över av. Att någon behöver en och blir glad bara av att man visar sig.

Det känns väldigt själviskt att tänka den tanken, men jag kan inte gömma mig för att den finns. Självklart vill jag ha barn för att jag själv mår bra av det! Så kanske man inte får säga, men det är så jag känner. Och, skulle jag inte må bra av det skulle det ju inte heller bli så bra...