Bävan. Dag 678.
I morgon ska jag träffa två av mina bästa barndomskompisar. Vi träffas inte så ofta, nu var det nästan ett år sen senast. Jag ser verkligen fram emot det och tycker att det ska bli så kul.
Men samtidigt bävar jag. Tänk om nån av dem är med barn!!! Ingen av oss har barn. När vi träffades förra året pratade vi redan då om att det inte gick för mig och då var det ingen av dem som var på väg. Därför skulle det vara extra tungt att ta om nån av dem nu skulle vara på smällen! Det skulle vara så jäkla orättvist!
Det är väl dumt att oroa sig för detta redan nu egentligen. Men jag måste våga tänka tanken. Jag måste skydda mitt hjärta, vara beredd på att det kan hända, så att det inte blir en chock utan mer en bekräftelse på det jag redan oroat mig för.
Hela dagen i morgon ska jag förbereda mig och programmera om mitt hjärta och min hjärna: Jag ska bli glad för deras skull i så fall! Deras lycka skulle inte ha nåt med min olycka att göra! Jag ska bli glad jag ska bli glad jag ska bli glad jag ska bli glad!!!
Jag förstår din bävan... Gick det bra?
