Ett år...
Nallen
Ligger vaken. Dag 727.
Vaknade nyss av det magknip som numera väcker mig en gång varje natt. Kan inte somna om. Vaknar med bilden av testet på näthinnan och undrar kort om det är sant, om det verkligen har hänt, innan jag inser att det ÄR sant! Är så lycklig!
Jag vet! Det finns fortfarande stora risker! Men nu tänker jag leva i glädje, för just NU är allt bra!
Bildbevis!
Plus!
Att en liten sticka kan skänka sån otrolig glädje! Jag är så lycklig men kan inte riktigt fatta det! Lilla embryot stannade hos oss!!!
Sista. Dag 726.
Har nu tagit min sista crinone för den här gången. DET är värt att fira! Farväl ständiga mensvärk!!!
Tick tack tick tack. Dag 725.
Har bestämt att jag ska tesa i morgon kväll. Jag tänker absolut INTE vänta till fredag kväll, det står jag inte ut med, och att testa på morgonen för att sedan gå till jobbet känns inte jättekul, oavsett vad svaret blir. Är det positivt vill jag kunna glädjas med min sambo här hemma och är det negativt vill jag kunna få lite tid att sörja innan det är dags att smila upp sig och jobba.
Sambon får säga vad han vill, men resultatets säkerhet är nog likadant i morgon kväll som fredag morgon! Så nu är det inte ens ett dygn kvar tills jag får veta.
Min systers ena önskning gick i uppfyllelse. Nu hoppas vi bara den andra gör det!
Tålamod. Dag 724.
Ojojoj vad nära jag var att testa i morse, men jag gjorde det inte. Och nu på kvällen försökte jag övertala sambon att vi skulle testa men han vill inte, utan vill vänta till fredag då resultatet är säkrare! Och jag gör det inte om han inte vill, det handlar ju ändå om honom också!
Fick ett sms från syrran att hennes högsta önskningar just nu är att jag ska få ett plus och att Obama vinner valet! Känns som två lika viktiga världshändelser!!!!
BIM. Dag 723.
Idag är det 14 dagar sen äggplocket, vilket räknas som ägglossningsdagen. Alltså är det dags för mensen att komma nu. Den kan ju bli förskjuten av progesteronet, så att den inte kommer kan man inte ta som ett tecken. Däremot är det ju bra så länge den inte kommer! Så nu är jag orolig vare gång jag går på toa. Åh längtar till fredag då jag får veta!!!
Händelserikt. Dag 722.
Jag gick och la mig, men snart började det spänna i magen, den var som en ballong. Jag blev lite rädd och ledsen. Jag tittade i papprena från CvL om överstimulering och det var lite för många punkter som stämde för att jag skulle känna mig lugn. Därför kändes det klokast att kolla upp det, om så bara för att utesluta att det var farligt!
Därför åkte vi till sjukhuset och blev väl omhändertagna. De tog massa blodprover och läkaren gjorde en gynundersökning med VUL. Och allt var ok. Lite vätska och lite svullna äggstockar, men inte "farligt". Så jag fick åka hem igen, vilket var jätteskönt! Nu kan jag koppla av och inte behöva oroa mig längre! Har fortfarande lite ont, men är inte rädd längre!
Men nu känner jag mig ledsen och deppig. Inte så att jag har tappat tron på att det ska fungera, men det är så otroligt frustrerande att leva i denna ovisshet, jag bli galen!!!! Jag vill hellre veta nu om det inte blivit något för då kan jag gå vidare och fokusera på fortsättningen! Och det går inte att låta bli att tänka på det, fokusera på annat när kroppen hela tiden påminner mig om vad jag gått igenom!
Jag har hållit humöret uppe hela tiden, så det är väl inte konstigt att tårarna till slut kommer. Ska ta en mysdag med film och kura i soffan!
Ont i magen! Dag 720.
Idag har jag ont i magen. Igår kände jag mig gasig och uppblåst och idag är det ännu värre. Mår illa och vill inte komma åt magen! Ringde CvL och de sa förstås att det inte är konstigt men att jag ska vara uppmärksam på om jag går upp mycket i vikt, för då kan det vara vätska i magen. Så nu måste jag väga mig varje morgon.
Ska försöka gå hem lite tidigare från jobbet så ska jag bara lägga mig och vila. Springa fick jag INTE göra!
Ruvardag 6. Dag 717.
Ja jag ruvar på och livet pågår vid sidan av, även om det är svårt att fatta att världen snurrar vidare trots att jag lever i ett vakuum och bara väntar på testdagen. 10 dagar kvar...
Jag känner massor förstås! Ont i brösten, molvärk i magen, kissnödig hela tiden och väldigt trött! Men jag vågar inte lita på några av mina känningar! Jag har känt så mycket så många månader under den tid vi har försökt, och aldrig har det varit något!
Men hoppet är stort! På något sätt påminner det om de där första månaderna när man fortfarande trodde att det skulle gå varje gång, att vi skulle som ett vanligt par lyckas rätt fort. Då hoppades och drömde jag varje månad. Sen under många månader har jag inte vågat tro att det skulle gå och hela tiden intalat mig själv att det inte varit något för att inte bli så besviken.
Men nu vågar jag tro och hoppas! Visst kommer jag bli så otroligt besviken om det inte går, men det skulle jag nog blivit ändå!!!
Älskar redan. Dag 715.
Kanske har det att göra med att vi verkligen fått kämpa och fortfarande kämpar för att vi ska få vårat barn. Men det är bara att kapitulera och erkänna. Jag älskar redan det lilla embryot som sattes in i mig i onsdags och som jag hoppas fortfarande lever inom mig.
Jag har sett det på bild. Det var en levade varelse, om än väldigt primitiv och liten, men jag såg hur det levde och pulserade. Den varelsen var hälften från mig och hälften från den man jag älskar och har valt att leva mitt liv med. Vad kan jag göra annat än att älska?
Jag vet att risken är stor att det väljer att inte stanna hos oss. Och om mens eller test visar att det är borta då kommer jag att sörja. Sörja ett liv som aldrig fick bli mer än det lilla jag såg på filmen!
Men nu lever jag med kärleken! Och jag hoppas!
Glömde ju helt bort. Fortfarande dag 714.
Känns jätteskönt! Då vet man att vi kanske kan göra ett frysförsök relativt snart om lilla pyret väljer att inte stanna hos oss!
Ömt igen. Dag 714.
Jag har fått så ont i brösten! Vad jag förstår är det efter ägglossningssprutan, som kan sitta i ett tag. Det är knappt så sambon får ta i dem. Och nu alldeles nyss vaknade jag av att jag låg på ena bröstet och vårtan gjorde ont... Inte så kul!
Världen behöver dig! Fortfarande dag 713.
Ruvardag 1. Dag 712.
Ruvare. Dag 711.
Av våra 8 ägg var ett omoget. 6 blev befruktade. 1 hade alltså blivit 9-celligt. Resten hade inte riktigt utvecklat sig som de ville, utan de vill låta dem ligga i värmeskåp en dag till innan de tar beslut om de går att frysa in. Känns ju lite tråkigt, men det är ju inte kört än. Vill gärna ha i alla fall nåt embryo till frysen.
Men samtidigt är jag glad att ett tagit sig väldigt bra! Vi fick ju se det på en tv-skärm, det var häftigt! De små cellerna rörde sig, det var verkligen ett litet liv som de stoppade in i mig! Tänk att vi alla från början har varit ett sånt litet embryo bestående av bara några celler och från det utvecklas hela individer! Otroligt!
Min sista. Fortfarande dag 710.
Ingen har ringt.
I ett mysigt värmeskåp i Uppsala ligger alltså minst ett litet befruktat ägg som är en blandning av mig och sambon. Känns högtidligt att tänka på!!!
