Löptur igen! Dag 718.
Ruvardag 6. Dag 717.
Ja jag ruvar på och livet pågår vid sidan av, även om det är svårt att fatta att världen snurrar vidare trots att jag lever i ett vakuum och bara väntar på testdagen. 10 dagar kvar...
Jag känner massor förstås! Ont i brösten, molvärk i magen, kissnödig hela tiden och väldigt trött! Men jag vågar inte lita på några av mina känningar! Jag har känt så mycket så många månader under den tid vi har försökt, och aldrig har det varit något!
Men hoppet är stort! På något sätt påminner det om de där första månaderna när man fortfarande trodde att det skulle gå varje gång, att vi skulle som ett vanligt par lyckas rätt fort. Då hoppades och drömde jag varje månad. Sen under många månader har jag inte vågat tro att det skulle gå och hela tiden intalat mig själv att det inte varit något för att inte bli så besviken.
Men nu vågar jag tro och hoppas! Visst kommer jag bli så otroligt besviken om det inte går, men det skulle jag nog blivit ändå!!!
Älskar redan. Dag 715.
Kanske har det att göra med att vi verkligen fått kämpa och fortfarande kämpar för att vi ska få vårat barn. Men det är bara att kapitulera och erkänna. Jag älskar redan det lilla embryot som sattes in i mig i onsdags och som jag hoppas fortfarande lever inom mig.
Jag har sett det på bild. Det var en levade varelse, om än väldigt primitiv och liten, men jag såg hur det levde och pulserade. Den varelsen var hälften från mig och hälften från den man jag älskar och har valt att leva mitt liv med. Vad kan jag göra annat än att älska?
Jag vet att risken är stor att det väljer att inte stanna hos oss. Och om mens eller test visar att det är borta då kommer jag att sörja. Sörja ett liv som aldrig fick bli mer än det lilla jag såg på filmen!
Men nu lever jag med kärleken! Och jag hoppas!
Glömde ju helt bort. Fortfarande dag 714.
Känns jätteskönt! Då vet man att vi kanske kan göra ett frysförsök relativt snart om lilla pyret väljer att inte stanna hos oss!
Ömt igen. Dag 714.
Jag har fått så ont i brösten! Vad jag förstår är det efter ägglossningssprutan, som kan sitta i ett tag. Det är knappt så sambon får ta i dem. Och nu alldeles nyss vaknade jag av att jag låg på ena bröstet och vårtan gjorde ont... Inte så kul!
Världen behöver dig! Fortfarande dag 713.
Jobbar igen. Dag 713.
Alldeles lagom att jobba en dag innan det är helg igen!!!
Ruvardag 1. Dag 712.
Ruvare. Dag 711.
Av våra 8 ägg var ett omoget. 6 blev befruktade. 1 hade alltså blivit 9-celligt. Resten hade inte riktigt utvecklat sig som de ville, utan de vill låta dem ligga i värmeskåp en dag till innan de tar beslut om de går att frysa in. Känns ju lite tråkigt, men det är ju inte kört än. Vill gärna ha i alla fall nåt embryo till frysen.
Men samtidigt är jag glad att ett tagit sig väldigt bra! Vi fick ju se det på en tv-skärm, det var häftigt! De små cellerna rörde sig, det var verkligen ett litet liv som de stoppade in i mig! Tänk att vi alla från början har varit ett sånt litet embryo bestående av bara några celler och från det utvecklas hela individer! Otroligt!
Min sista. Fortfarande dag 710.
Ingen har ringt.
I ett mysigt värmeskåp i Uppsala ligger alltså minst ett litet befruktat ägg som är en blandning av mig och sambon. Känns högtidligt att tänka på!!!
Dagen efter. Dag 710.
Förresten...
Sambon reagerade på att hon sög ut "hur mycket vätska som helst". Inte konstigt att det har spännt i magen!!!
Äggplocket. Dag 709.
Så var det då äntligen dags för vårt äggplock! Vi hade fått tiden 9.30, vilket var skönt, för då behövde vi inte kliva upp så fruktansvärt tidigt. Nu hade det nog inte varit några problem idag, för jag var klarvaken så fort klockan ringde, redo att möta dagen! Jag steg upp och gjorde nåt för mig så ovanligt som att duscha på morgonen. Alltså det är inte ovanligt att jag duschar, men jag brukar aldrig göra det på morgonen. Men idag ville jag vara ren och fräsch.
Vi satte oss i bilen och där blev det frukost, som jag köpt redan igår. Jag fick ju bara äta flytande föda, så det blev en drickyoghurt.
Det var en otroligt vacker höstmorgon och höstfärgerna sprakade i solen längs Upplands fält.
Ganska snart var vi framme på Carl von Linné. Vi behövde inte vänta så länge, snart fick vi ett eget litet. Litet, men ganska mysigt. Jag fick byta om till fantastiskt fina sjukhuskläder, skjorta, nätstrumpor och en rock. Sen fick jag två alvedon och en lugnande tablett.
Eftersom jag läst många andra bloggar om andra som gjort äggplock hade jag förstått att det kunde bli lite väntetid, så vi hade tagit med oss dator och en film. Jag la mig på sängen och kollade på filmen medan sambon fick gå iväg och lämna sitt bidrag. Han var betydligt mer nöjd med hur det sköttes idag än när han lämnade sitt prov på Huddinge sjukhus. Han fick gå till ett avsides rum och de kom sen in och tog hand om burken.
Efter att vi kollat lite mer på filmen kom läkaren och hämtade oss. Jag fick först väga mig och sen lägga mig i en gynstol. Jag fick en värmedyna på magen och en kanyl i armen. Sköterskan gav mig lite morfin och från det fokuserade jag enbart på att andas och slappna av. Läkaren tvättade och la lokalbedövning. Morfinet verkade ganska snabbt och jag blev lite lullig, men hade ändå full koll på vad som hände.
Sen satte läkaren igång. Hon började på höger sida och jag kände ingenting! Sambon frågade sen om jag tittat på nålen, men det gjorde jag inte och det var kanske tur, för det var tydligen jättestor! Så småningom sa embryologen ”första ägget” och då började tårarna rinna. Alla spänningar släppte, jag hade varit så nervös för att det inte skulle bli några ägg. Sen fortsatte hon; ”två, tre, fyra, fem…”, och för varje gång kom det fler tårar. Sambon höll min hand hela tiden och tryckte den varje gång hon hittade ett ägg.
Sen gick läkaren över till vänster sida. Och då var det inte roligt länge. Tydligen hade den äggstocken gömt sig, så hon var tvungen att trycka på magen för att hitta den. Det gjorde ont och sen gjorde det riktigt ont när hon stack! Jag fokuserade bara på att andas och ganska snart var det över.
Jag fick hjälp tillbaka till vårt rum och sängen där jag kröp ner, trött och lite omtöcknad. Sambon och jag kramades och tårarna rann och rann. Jag hade ordentligt ont i magen och fick en voltaren supp. Det tog ett tag innan den började verka, men när den gjorde det kändes det lite bättre. Jag låg och vilade ett tag, det kändes inte så länge, men det var nog en halvtimme. Sen blev jag törstig och då hämtade sambon lite fika som kliniken bjöd på. Det var gott med marmeladmacka och juice! (Kom att tänka på att min mamma brukar säga att the med smörgås aldrig smakar så gott som efter att man fött barn, och sen tänkte jag att nu är jag ett steg närmare att få uppleva det!)
Vi var kvar i ungefär 1½ timme, sen kände jag att världen slutade snurra och jag mådde mycket bättre. Sköterskan kom och talade om vad som kommer hända de närmaste dagarna. På onsdag ska vi tillbaka, förutsatt att det blir ett ägg som befruktas. Jag fick ett gravtest som jag ska ta om 18 dagar från idag! Känns hur långt som helst till dess!
Sen var det bara att plocka ihop och åka hem. Vi åt lite lunch på vägen och väl hemma la jag mig i soffan. Jag somnade på en gång och sov i 2½ timmar. Nu känns det lite ömt i magen, men helt ok. Jag vilar och det känns skönt att jag inte ska jobba i morgon!
Klart.
Så var det klart. Åtta ägg tyckte jag mig höra att det blev i morfinruset. Varje gång hon sa "ägg" rann tårarna, all spänning släppte!
Ska skriva mer i kväll när jag sitter vid datorn...
Den stora dagen. Dag 709.
Äntligen är dagen här, dagen som jag drömt om och sett fram emot så länge... Nu är vi på plats i Uppsala och väntar på att få ett rum. Spännande!!!
Medicinfri dag. Dag 708.
Igår tog jag ägglossningssprutan, det gick hur bra som helst! Och dessutom sista dosen spray för den här gången. Så i dag har jag en dag helt utan några mediciner. Tjohoo man får vara glad för det lilla!
Hade så ont igår kväll, men nu när jag sovit känns det lite bättre! Jag hoppas jag ska slippa det värsta onda idag så jag kan ha en rätt så trevlig söndag. Ska träffa en kompis i alla fall, sa till henne att jag behövde nåt som får mig att tänka på annat än magen.
Ha en underbar söndag alla!
En tuff dag. Fortfarande dag 707.
För det första har jag ont i magen. Ont ont ont så fort jag rör på mig. För att inte tala om när jag blir kissnödig, då känns det som om magen ska spricka. Ska bli så skönt att ta ägglossningssprutan om tre timmar, så att detta snart har ett slut!
Men som om inte det vore nog var jag idag "tvungen" att glömma smärtan för en stund och gå på dop. Min kusins dotter skulle döpas. Den kusin, vars gravidbesked fick mig att starta den här bloggen. Jag känner mig inte länge så avundsjuk på henne och jag kände mig ganska lugn inför dopet. Men så fort det satte igång började prästen prata om vilket under varje litet barn är och hur lyckliga föräldrarna är över sitt lilla barn. Då blev det lite fuktigt i ögonen... Sen skulle vi sjunga "Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara"! Då brast det! Alla känslorna som jag gått och burit inom mig under hela behandlingen kom fram och jag kunde inte hejda mig. Jag smög ut ur kyrkan, in i ett litet hörn, och grät och grät över hur orättvist livet är ibland.
Efter en stund hade jag gråtit klart och jag kunde gå in i kyrkan igen och faktískt känna glädje och vara med och välkomna den lilla tjejen in i familjen.
Nu är jag hemma igen och är helt slut både i kroppen och knoppen. Nu blir det middag som min älskling har lagat. Sen en liten kort promenad i regnet med min älskade hund som faktsikt fyller åtta år idag! Sen intar jag och min ömma mage soffläge och det tänker jag behålla hela kvällen!
Endast tomten är vaken. Dag 707.
Okej! En biverkan på medicinerna har jag faktiskt märkt! Och det är att jag sover sämre. Sambon bara fnyser när jag säger det, för han kan verkligen ha problem med sömnen och ligga vaken en hel natt. Så är det absolut inte för mig, jag somnar så skönt på kvällarna, men jag sover oroligt fram på småtimmarna. Det känns som om jag vaknar 100 ggr per natt. Jag sommar fort om igen, så det är inget stort problem, men sömnen blir aningen sämre!
Och så på helgerna. Jag vaknar supertidigt! Som nu, klockan är 6.19 och här ligger jag helt klarvaken. Vill sova mera, vill sova mera, vill sova mera!!!
Sista sprutdagen. Dag 706.
Nu väntar mig fem lediga dagar, har bestämt att jag ska vara borta från jobbet måndag, tisdag och onsdag. Ska bli skönt att inte behöva stressa, utan verkligen kunna fokusera på att ta det lugnt! Jag har ju kört på i mitt vanliga hetsiga tempo under hela behandlingen och den senaste veckan har varit en helvetes-vecka på jobbet med många sjuka kollegor. Men nu ska jag ta mig tid att koppla av och bara må bra!
Snart ska jag ta sista puregon-sprutan och sen blir det nog sängen, för jag är riktigt trött!
Vetskap. Fortfarande dag 704.
Klart. Dag 704.
Det gick snabbt, 8 minuter efter vår bokade tid var vi klara. Allt såg ut som det borde... Han räknade till 12 blåsor som verkade ha rätt storlek. De måste vänta på blodprovsvaret, men som det såg ut behövs ingen mer kontroll, utan troligen blir det äggplock på måndag eller tisdag.
Skönt, min skräck att vi skulle behöva avbryta blev det inget med!
På plats. Dag 704
Nu sitter vi i väntrummet i Uppsala. Snart kommer domen...
Lite nervös ändå. Dag 703.
Mest är jag orolig för att de ska upptäcka att mina äggstockar reagerat alldeles för kraftigt och att vi måste avbryta! Jag tror inte att det kommer bli så, men man vet ju aldrig! Lika bra att vara förberedd på det!
Nu ska jag gå och sova för i morgon blir det tidig uppstigning för att åka till Uppsala...
Allt har ett pris. Fortfarande dag 702.
Varje ampull med Puregon kostar ca 3600 kr. En ampull räcker till sex doser med den dos jag tar nu. Alltså kostar varje dos ungefär 600 kr. Det tänkte jag på när jag sprutade in Puregonet ikväll. Inte varje dag man får spruta in 600 kr i magen!!!
Rapport... Dag 702.
Har nu sprutat i fem dagar. Allt går jättebra, jag mår hur bra som helst! Om två dagar är det dags för VUL på Carl von Linné!
Igår började jag känna nånting i magen. Jag hade som håll i sidan hela dagen. På kvällen sen kände jag mig uppsvälld och konstig, som om jag var kissnödig och gasig hela tiden.
Tidigare på dagen tränade jag en halvtimme core, något jag inte gjort på länge. Så min konstiga känsla kan vara träningsvärk. Jag hoppas verkligen det, vill inte börja ha ont av äggstockarna redan nu! Framför allt vill jag inte att de ska ha reagerat för fort så att vi måste avbryta! Jaja det är bara att hålla ut till onsdag så får vi se!
Att lyssna på kroppen. Dag 698.
Kan verka lätt, men för mig är det jättesvårt! Jag kör gärna på i mina sen tidigare planerade hjulspår, utan att känna efter eller lyssna på kroppen. Till slut är kroppen helt färdig och jag bryter ihop av trötthet, smärta eller sjukdom. Jag kan liksom inte stoppa i tid.
Ta det här med träning till exempel. Alltså, handen på hjärtat, om man lyssnade på kroppen skulle man ju ALDRIG komma ut och springa. För vilken kropp skriker av längtan att ge sig ut i snålblåst, mörker och sexgradig värme en sen kväll i oktober? Nej de flesta kroppar säger nog: "jag är trött", "det är för kallt" eller "jag har nog lite ont i huvudet". Därför gör jag så att jag bestämmer mig långt före när jag ska ut och springa och sen är det bara att göra det, med siktet inställt på att det är skönt när man väl kommer ut (eller hem och får lägga sig i badet...)
Men nu ska jag alltså lyssna på kroppen. Äggstockarna kan bli tunga och det kan göra ont att springa. Då blir min fråga, hur ont? Jag vet att i vanliga fall skulle endast en smärta så hög att jag inte KAN springa stoppa mig när jag väl kommer ut. Men just nu är det nog dumt att ha en så hög smärttröskel! Samtidigt mår jag bra av att springa, jag blir pigg och glad och det om något är viktigt i den här situationen! Så jag tänker inte utgå ifrån att det inte ska gå!
Jag får nog helt enkelt planera löpningen som vanligt, men kanske bara lätta pass, inga hårda intervallpass. Så får jag ta det lugnt i början, ge det tio minuter då jag KÄNNER EFTER! Sen hela tiden vara beredd att bryta om det gör ont!
Så, nu har jag en plan! Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen och jag SKA göra det, för min egen skull!
Sprutstart. Dag 697.
I morgon. Dag 696.
Tomorrow tomorrow,
I love you tomorrow,
You're only a day away!
I morgon är det dags, sprutstart! Tänk att man kan vara så exalterad över att få börja med en medicin, och då sprutor till på köpet!
Har redan gjort i ordning pennan, så allt är klart till i morgon :-) Verkligen inte något jag behövde göra, men man vill ju och längtar så mycket! Nu är det snart på allvar!
En förändring i livet ska jag göra från och med i morgon. Jag ska dra ner på mitt drickande av cola light, min stora last. Så först minska under spruttiden och efter eventuellt ET blir det totalförbud, det har jag lovat sambon. Annars lever jag på som vanligt!
Substitut? Dag 695.
Alla onda ting är två? Fortfarande dag 694.
Ja vad ska man säga? Jag trodde poängen ned klimakteriet var att man slipper mensen. Men nu sitter man här, i ett artificiellt klimakterium och med en mensvärk från helvetet. Humöret är minst sagt växlande...
Ena sekunden bryter jag ihop av trötthet, tycker sambon är jobbigast i världen och skäller på hunden som inte förstår varför matte har så bråttom tillbaka till soffan. Sen gråter jag av glädje för att jag har en sambo som erbjuder sig att laga mat och tittar kärleksfullt på min underbara hund som ligger och snarkar i sin korg. Jag sjunker ner i ett varmt bad och njuter av att slappna av i magen, men några sekunder senare får jag hjärtklappning och tömmer ut hälften av varmvattnet för att slippa svettningarna!
Klimakteriekossa och PMS-tant på samma gång. Inte helt lätt att vara min familj just nu...
En bieffekt? Dag 694.
Nånting har hänt med mig den senaste tiden. Jag sover så dåligt. Jag har inga problem att somna på kvällarna, det har jag nästan aldrig. Snarare somnar jag pang bom för jag är så trött. Men framåt tvåtiden börjar det; jag vaknar till hela tiden (känns det som). Jag somnar fort om igen men jag hinner ändå registrera att jag är vaken och undra om det är dags att gå upp. Jag känner mig inte utvilad när jag sen går upp och jag blir trött sen på dagarna!
Har nu läst på och sömnbesvär är en bieffekt av synarel-sprayen. Så det kan ju bero på det. Hoppas det, för då går det över när jag slutar spraya!
Yes! Äntligen! Dag 691.
Så på rasten ringde jag förstås Carl von Linne-kliniken. Pratade med en trevlig och hjälpsam sköterska. På onsdag kväll ska jag ta första sprutan. Och onsdag om två veckor ska vi åka dit för en första kontroll.
Sinnesfriden har återvänt nu när jag vet. Nu kan jag vänta en vecka till, jag vet i alla fall NÄR nästa steg kommer!
Uschlig! Dag 690.
Läste i alla fall igenom papprena från CvL. Där stod klart och tydligt att det är vanligt att mensen blir sen när man börjat med spray. Sen är det inte heller nån panik när mensen börjat, utan man avvaktar några dagar för att se hur den utvecklar sig innan bestämmer när man börjar med sprutorna. Dessutom börjar man tydligen med sprutorna på en onsdag-lördag, så även om min mens kommer i morgon så kommer jag inte börja med sprutorna förrän tidigast om en vecka.
Så jag har ingenting för att vara otålig. Men, som älsklingen sa när jag bröt ihop idag, "man får vara ledsen ibland!"
Negativt. Fortfarande dag 689.
Drömmorgon. Dag 689.
Jaha då har man precis vaknat efter en skön natts sömn. Mycket drömmar har det varit så här nu på morgonen! Drömde bland annat att jag fick missfall. Det var inte så stor grej i drömmen att jag var gravid, utan plötsligt hade jag fått missfall. Usch vad ledsen jag var! Är så jobbigt att gråta i drömmar för man vaknar typ med ont i huvudet...
Ingen mens i sikte än! Men det var igår den skulle komma och det händer ganska ofta att den är lite sen, men nu hoppas jag att den kommer i dag!!!
